Familjen består av elva personer, mamma, pappa, barn och mormor. Hur många barn blir det? Jaja visst förekommer månggifte men det är en och endast en fru, det kan räcka. Just det åtta barn. Sex döttrar och två söner. Äldsta dottern har pappa givit bort till mej. Han tycker han har många nog att gifta bort. Näst äldsta dottern är för övrigt gift. Ja visst ja, hon har ju flyttat nu ja. Ungefär två kvarter bort. Hem till makens familj. Jag var med på bröllopsfesten i höstas. Då är det bara tio i familjen. Men elva i alla fall eftersom jag också räknas in i familjen.
Äldsta dottern alltså numera min dotter är tjugo år och har just påbörjat sina unversitetsstudier. Hon ska bli Datalärare. Helst vill hon bli ingenjör - Computer engineer - men man får inte välja helt vad man vill bli. Det gör dom någonstans på skolstyrelsen eller vad det kan heta. Man får bli det yrke dom bestämmer helt enkelt. Men både min dotter och jag hoppas kunna ändra på detta framöver. Så hon blir nog dataingenjör till slut i alla fall. Precis som jag blev en gång för länge sedan. Hon visade mej en del kursmaterial idag. Deja vu! En evighet sedan jag pluggade det, men det kändes väl igen. Visst kommer jag fortfarande ihåg vad en algoritm är, flödesschema och logik. Min dotter blev jätteglad för då kan jag ju hjälpa henne med studierna framöver. Så får det bli. Vi ser också framför oss något års studier i Sverige för henne som utbytesstudent. Jag har för närvarande ingen aning om hur det ska gå till men det får vi ta reda på. Först vill hon lära sig prata engelska bra. Det är egentligen det vi ägnar fredagarna åt. Prata engelska. På golvet hemma hos familjen.
Gästrummet, där man kliver in först när man kommer, alltså ingen hall, är möblerat med en matta som täcker hela golvets yta. En vacker matta med blommotiv i brunt och biege. Sedan en hög med rejäla kuddar. tio stycken. En TV också. Det är allt. Inga fler möbler. Jo, så här års behövs en fotogenkamin också mitt på golvet. För värmen skull. Den går att flytta runt beroende på var i rummet man är och hur mågna man är. Ofta sätter man sig helt enkelt i en cirkel runt den. Man sätter sig på golvet med en kudde som ryggstöd mot en av väggen om man vill.
Idag berättade jag om vintern i Sverige, om snön och om mörkret, om julen och julmaten. Jag visade de nytagna bilderna i kameran. Mitt lilla hus, snön och Mälarens is. Bilen, hunden och skogen hemma. Min svenska familj, dansandet kring granen i vår fjällstuga, skidåkningen. Idag sittande på golvet med alla de sex systrarna runt omkring. Bröderna och pappan var hos släktingar och mamma lite krasslig, förkyld. Influensan härjar här också för tillfället.
Vi drack te och åt nyttigt godis. Tunna, tunna plattor av torkade plommon. Man gör dem i just den här staden, en släkting. Lite syrligt i smaken men gott. Och chips också. Sittande på golvet. Kurdiska klänningar på de äldre systrarna. I granna färger och mönster. Barfota. Inga slöjor. Man sätter på sig slöjan lite lätt hängande över håret om främmande män dyker upp eller om man ska gå bort. Inte annars.
Senare middag också sittande på golvet. En fin plastduk under som skyddar mattan. Var gör man av benen när man äter? Det är ett knepigt kapitel. Speciellt om man råkar ha smal kjol för då funkar inte skräddarställning. Om man sitter på knä somnar snart underbenen. I varje fall innan middagen, lilla vilan och teet är avklarat. Man kan dra upp ena knäet en stund och låta det andra benet vara nere. Man kan sitta på sned men då blir det jobbigt eftersom man behöver båda händerna för att sköta ätandet med. Jag spiller mer för att jag är ovan. Men numera går det riktigt bra faktiskt. Jag vet att jag inte ska ha smal kjol när jag hälsar på hos min familj.
Man vänjer sig snabbt vid golvsittandet. Idag blev det golvsittande hela eftermiddagen och kvällen också. Som mest räknade jag det till 20 personer i gästrummet. Man besöker varandra, dricker te och pratar en stund. Sedan går man hem eller vidare till nästa. Varje gång någon kommer eller går reser man sig hela vägen upp i stående. Sedan sätter man sig ner igen, hela vägen ner till golvet. Det blir gymnastik det.
När jag till familjen finns numera ett stående skämt som vi alla gapskattar åt. Ordet "Leg-dreschka". Det kom till i höstas när någon skulle tala om för mej att jag kunde sträcka ut benen på längden, att det går för sig att göra så även om de flesta inte sitter så. Det blev lite knasigt med engelskan; "Leg" står för ben på engelska och "dreschka" är typ sträcka på benen på kurdiska. Reserverar mej för stavning och feltolkning av kurdiskan. Det blir hysteriskt roligt varje gång numera av detta egenuppfunna ord om mitt golvsittande.
Så kan det gå till här nere på golvet, på marknivå i Kurdistan en helt vanlig fredag.
