Politiskt inlägg på Val-borg

Kom att tänka på VAL-borg. Bara för att förekomma: Det här handlar visst om Irak och Irakiska Kurdistan. Även om det inte ser ut så... Det skrivs i alla fall på plats från insidan. Utan utsidan och den goda stormakten EU så blir nog dominansen från andra spelare på marknaden här ännu mer sned än vad den redan är. Man riktar framtidens blickar mycket mot EU här. Men är det någon som tittar tillbaka på oss inför framitden måntro? Läs också på Abir.se.  Hon kan vara ett alternativ för EU-valet. Eller varför inte rösta på PIRATPARTIET i EU-valet om du fortfarande känner dej ung och het på gröten. Kära gamla traditionsbundna och slumrande Svedala, har du redan somnat in för långhelg i vårblommig svepning. Ojdå.

Hmm hur i hela fridens namn poströstar man här måntro? Det finns faktiskt ett nyöppnat postkontor i Ainkawa. Nån som vet hur det går till? Äsch om det finns två läsare av detta inlägg och de två röstar på var sitt av de två angivna alternativen så har väl min lilla ynka röst utifrån en annan värld ingen betydelse därinne i EU. Eller?

Sommarplanering

Bäst att vara förutseende. Vill inte bära vatten från affären. Det går några flaskor om dagen.  Därför beställde vi det direkt från fabriken, Naturligt källvatten från de kurdiska bergen. Härligt gott och naturligt friskt. KANI Water. Kani är källa på kurdiska. Här är varmt nu. Sommarvarmt, runt +30° men svala och sköna kvällar med härliga dofter. Och fågelsång. Det finns grodor i trädgården också. Det låter som syrsor i mörkret men det kanske kan vara grodorna. Inte vet jag. Jag tycker dom är roliga men min kompis uppskattar dom inte på för nära håll. Och de blir inte bjudna på vårt vatten. Men de får ta sitt vatten från annat håll. Utomhus.

Siktar inte mot stjärnorna

Idag fick vi fint besök på kontoret. Det språkades glatt i kollegans rum. På kurdiska. Ett och annat ord uppfattar man. Återseende sedan långt tillbaka, det stod klart. Jag tänkte bara smita förbi och in till mej men de hörde rasslet i låset. "Kom, kom! det här är min onkel från USA. En överraskning. Han har lyckats ragga upp telefonnumret, tagit reda på mej och var kontoret finns". 

Och en kompis till denne onkel är med. Ett glatt återseende. Kanske 30 år sedan sist. Vet inte så noga. Mycket att rapportera om familjen, barnen, nya generationen. Onkel var iförd uniform och hade förutom radbandet, en vinröd märkesförsedd basker i handen. Mycket "skrot" på axlarna hade han också så jag pekade frågande på det medan han drack te ur sitt glas. Jodå, det var fint. Tre stjärnor. USAs armé. Det betyder generallöjtnant fick jag veta. Näst högsta graden. Sånt där begriper jag inget av men Wikipeia är behjälplig med text och bilder. Här på bild är både svensk och amerikansk gradbeteckning. Stilig, alert äldre herre med glimten i ögat. Och min kollega var mycket glad för besöket. Ville visa upp att vi är vänner, internationella, att vi behöver rekrytera. Det var därför blev jag inbjuden spontant också. Imorgon blir det anställningsintervju igen. Nej nej inte han, onkeln. En yngre förmåga såklart! som onkel tipsade om.

Skor, spis, godis och "big BIZNIZ"

Idag går vi på shoppingrunda i bazaren i centrum på Erbil. Eller Hawler. Staden har två namn. 

Handgjorda skor. Hör till den traditionella dräkten, mansdräkten enbart. De är inte specielt billiga om nu nån skulle tro det. Men imponerande hantverk är det när man synar det i sömmarna. 

Man kan också köpa sig en ny gasspis till köket där hemma. Antar att det är direkt från 

tillverkaren, en smed kanske? Man behöver inte betala för något dyrt välkänt internationellt märke. Gastuben kan man köpa av någon försäljare direkt från ett jeepflak på hemmaplan. Ja med hänsym till hur osäkert det är med elen så är gasspis att föredra. Men det är klart att det bidrar i andra ändan med brännskador.... 

Lokalt tillverkat godis. Mums, inte behöver man förlita sig på Marabou eller Bounty eller nåt utländskt internationellt där heller. Man kan handla här, provsmaka.  Eller så handlar man av nån man känner till som gör godis hemma direkt. Härodlat (ja! det kommer från växter som växer här!) och man vet var och vem, är det inte det vi eftersträvar också hemma numera? Kanske inte först och främst godis men potatis och jordgubbar i alla fall.

Sist en bild på två utländska affärsmän, big business...som vill ha koll om den här marknad kan vara något att satsa på. Man går bakom och småler lite bara...och kameran åker upp då och då...De var i alla fall nöjda med sitt besök hos oss på företaget och det vi  visade dem även utanför affärsmötena. Kanske kommer de tillbaka när de tänkt över det hela. Man kan ju alltid hoppas.

kött, bullar, kalsonger, telefonkort och symaskin

Idag blir det shopping. Ögonshopping. Det är roligare än att gå på supermarket och handla på riktigt. En promenad längs gatan som gränsar mot Qala, det gamla citadelet i centrala Erbil.

Kött köper man färskt. I stora stycken eftersom familjen normalt är stor. De färska bullarna, de var lockande  men bättre handla hemma i Ainkawa genom luckan ut mot gatan. EN påse urbilligt! Purfärskt bröd går alltid att köpa om man vet var luckan är. Kalsonger, njaej. Det klarar vi oss helt utan. Varför måste dom stå ute på gatan med sånt? Typiskt finns varor för män längs gatan. Ute. Inget för oss kvinnor. Då får man smyga in på Bazaren långt in nånstans. Skyltas inte ute. Men gott om kalsongstånd finns det. Telefonkort. Ja, det behöver man nästan alltid. 10 dollars och Korek blir bra. Lättillgängligt på gatan och i nästan alla småaffärer också. Symaskin, visst. Laga mat, städa och sy. Gift fru får nog en egen symasking om hon kan och vill sy. Det är bra för då kan hon skaffa sig en egen inkomst trots att hon med 90% sannolikhet är hemmafru. Det var dagens urval för shopping. 

En kall öl tack!

Det var vad kvällen bjöd på. I goda vänners lag. Även om de flesta är muslimer här så kan man på rätt ställe ta en kall öl. I en snygg bar. Heinecken eller Budweizer eller Tuborg. Man kan gå dit efter jobbet. Vänta in vännerna i baren och sedan äta något gott tillsammans. Fisk går bra även om det inte är speciellt vanligt. Men försök inte med skinka, bacon eller fläskfilé. 

Ikväll blev det knepigt för James när han beställde "meat, vegetables, red beans and onion". Det var så det stod under något kryptisk namn på rätten. Och det var vi trodde han skulle få. Han var hungrigast av alla. Man försökte flera gånger ge honom kyckling och ris. Vi fick hjälp med översättning till kurdiska av missförståndet. Men just ikväll var det nämligen så att "meat" hade råkat bli kyckling. Och just denna rätt innehöll ris. Faktiskt. Man försökte övertyga oss alla om det. Bönorna, löken och grönssakerna gick det inte att se ett spår av på tallriken. Så små var dom. Om dom nu fanns där. Nog hade det väl varit lite mer klädsamt om man sagt något i stil med förlåt. Bebora. Vi har ju liksom fått lära oss att kunden alltid har rätt. Men det är inte självklart överallt. Inte här. Inte än. Fel rätt. Men ölen var kall och god!

Sommar

Tvättdag idag. Comfort Arabia Jasmine doft. Skulle hellre vilja ha svensk sval "mellan Hägg och Syrén" doft i tvätten. +26° ute så tvätten torkar snabbt.

Klöver och Timotej..

Torsdag eftermiddag är lördag här. Imorgon är det söndag=sovmorgon. Klockan tre var det tomt på den obeväpnade kontorsråttans kontor. Då kan man gå hem med ambitionen att jobba vidare hemma. På vägen hem ramlar sådana ambitioner snabbt av. I vår lilla trädgård rensades allt ogräs bort. En äldre man på alla fyra i lilla plätten till gräsmatta. Rädda vad som räddas kan...jag plockade av de små söta blommorna innan han var framme vid dem. EN liten bukett. Hade jag kommit en kvart senare hade de legat i hans skottkärra. De små gula blommorna är en sort klöver. Timotej kanske det inte heter med visst är axen vackra. Mera lika korn. Det är inte prästkragar som man trodde när man var barn. Det är Baldersbrå. De lilarosa liknar mycket en minivariant av Rallarros. Alla fyra blomstren välkända alltså. Vi bor på samma kontinent. Europa och Asien hänger ju ihop biologiskt. Dags för lite shopping inför helgen. JORDGUBBAR. Rena paradiset. Bara doften....

Alltså varmt ute typ + 30°, en blombukett med vilda blommor och färska jordgubbar med socker och mjölk - Då måste det vara midsommar! Annars drömmer jag.

VIP på besök

Vi fick besök. Jag hörde trappstegen räknas steg för steg och förstod vad var som var på gång. Yek, do, se, chwar, pench, chech, haft.... Hon, VIP'en kom först, tätt följd av chauffören och "Nanni´n". Det är hon, VIP'en, som bestämmer i familjen, det har hennes far berättat. Tre år är hon. Farmor har fått ledigt en stund idag. Och lillebror. De tre stora syskonen och mamma och pappa är utomlands. Det är därför hon kommer på besök. Det är helt enkelt för lite att styra över på hemmaplan. Om man är den som bestämmer. Förra gången hon kom på besök var hon lite reserverad mot mej, men idag fick jag en kram. Sedan sprang hon iväg till sin "deputy mother", sin faster. Det är henne hon kommer för att träffa. Och äta lunch med, shoppa kanske. Jag tror att hon blir boss för hela företaget om typ 20 år. 23 är hon ju då. Det är hennes far som är Big Boss nu. På bilden är de tre större syskomen också med, i skoluniformer (nåja, nästan kompletta). Då går det att räkna ut vem som är hon, vår VIP, eller hur?

Vilket är bäst, med eller utan?

Ibland får man inte ha med pangisar när man går in. I affärer, eller som här en lunchrestaurang. Glasrutan reflekterade när fotografen (jag) tryckte av. Då kommer man  med på bilden själv. Ett vanligt A4-papper, pistol med streck över. Finns lite här och där. Man kan undra hur många som egentligen bär omkring på en sån där pistol i hölster på midjebältet under kavajen. Eller innanför västlivet på kurdisk mansdräkt. Det är inte var och varannan människa i alla fall. Det är nog faktiskt ganska ovanligt. Skulle tro att det betydligt fler utlänningar än infödingar som gör det. Räknat i procent alltså. Det finns två orsaker till att jag tror så. 

Utlänningarna som söker sig hit, fattar inte riktigt hur läget är och så som snacket går utanför gränserna till Irak, ja så kan man gardera sig och så tycker alla att det är OK att man bär vapen just där. Det är ju så farligt där i Irak. Man behöver säkert puffra där. Dessutom är det många utlänningar som är intresserade av att lattja med puffror som söker sig hit. Det ser jag på de ansökningshandlingar som strömmar in via mejlen. 

Det andra är att de som bor här VET att det inte är farligt. Inte nu längre. Inte jämfört med hur det har varit. De har heller inte råd med en så här dyr pistol. Dessutom är det mycket stränga kontroller på att man måste ha licens och sånt. Men såklart finns det mycket vapen i omlopp som inte är registrerade. En avigsida med vad som hänt här. Det är ju dumt.

Nu till det jag tycker är ännu knasigare. Dom där utlänningarna med vapen. OM inte dom bar vapen så skulle det ju finnas mindre antal vapen ute på stan. Och då skulle det ju faktiskt istället vara säkrare. Eller? Jag vet inte så noga. 

I alla fall så har de vanliga vakterna mycket billigare vapen och de syns  väl. Varsin AK47, en dryg halvmeter. Som en liten grov käpp med lite förgreningar på. Och axelrem. Fast dom ser så himla snälla och goa ut hela tiden, de där vakterna. De är utbildade för att göra det. Dom behöver man minsann inte vara rädd för. Inte ett dugg. Vilket är då bäst, med eller utan vapen i hand? Det undrar fortfarande en obeväpnad kontorsråtta.

En sak är säker

En liten funderare på vad som ändrat sig på ett år. När det gäller säkerheten. Security. Mitt första minne var att de frös. nollgradigt, blåsigt och blött. De bodde i begangnade tält (UNHCR). Mitt ute på slätten och det blåste rejält. Första besöket hos dem. Säkerhetsvakterna. Ett senare besök då det blivit varmare, Nya uniformer, fint väder. Första gången de fick nya egna uniformer. Att prova ut i sin egen storlek. Och kängor. Vi hade bråttom men naturligtvis måste vi stanna och prata och beundra dem och dricka en kopp te. De uniformerna de fick förre året påminner om ockupationsmaktens egna trupper här. Spräckliga som fågelägg. Sandfärgade kängor. För all del. De är prydliga. Och nog ser man att det är vakter på riktigt nu. Ett år senare. Tälten har ersatts med en egen permanent förläggning för vaktstyrkan. Inte den standard vi är vana vid men vatten och toa och nog står barackerna emot hård vind bra mycket bättre än utslitna kvarlämnade tält. Och uniformerna. Nya i år igen. Den här gången mörka byxor, svarta skor, ljusare skjorta och ändamålsenlig väst. lite olika beroende på beväpning eller inte. 

Och visst ser man att de är vakter. Men det är inte militär längre. Associationen till ockupationsmakten är borta. Dessutom hejar de glatt. De är tränade hur de ska uppträda för att vi vanliga ska känna oss trygga och säkra. De känner mej i och för sig nu, har sett mej förrut. Tänk er, alla ni som tror här är farligt. När man vet att det finns hundratals unga, stolta, duktiga, pålitliga män som håller ögonen öppna (skiftschemat de jobbar efter är gjort så att ingen står för länge, trött). De kommer från Pesh Merga, Kurdistans egen styrka för frigörelse. De ger mej en alldeles speciell känsla av trygghet som jag inte upplever någon annanstans. De vet varför de behövs, de är stolta för sitt arbete, sin kunskap, sin sammanhållning, sitt ledarskap och sitt land. Pesh Merga andan.

Dags köpa pyjamas till bilen

Nu har det i och för sig regnat jättemycket, åskat och varit svalt, ostadigt väder i några dagar. Men lyssanr man på folk härifrån så pratas det om klimatförändring. Absolut ingen misstycker om det skulle kunna bli mera regn på grund av det. Det kan vi unna dem här eller hur? Man kan bara föreställa sig kombinationen, massor av brukbar tjock, fet jord och mycket vatten och mycket värme. Ojoj vad det kommer att växa. Nå, väderleksprognosen säjer att det ska bli stadigt varmare nu. Då blir det kanske dags köpa pyjamas till bilen. Alltså - det ser inte klokt ut med bilar i randig pyjamas parkerade längs gatan. Men är det +50° så blir det kokhett innanför glasrutorna.  Försöka hitta träd att parkera under kan man bara glömma. Måste fråga nån var man köper en bilpyjamas, storlek XS till en liten Toyota Yaris.

Solstickan och bilden av barnet

Solstickan är finfin. Inte bara bilden på svenska tändsticksasken. Med barnet och solen. Själva tändstickorna också. Man tar det för självklart och funderar inte ens över det. Inte förrän man möter något annat. Tändstickor kan vara tunna, tunna så att de går av nästan av sig självt. De kan vara tjocka också. Med stort huvud. Då brinner dom mycket mer och större. Okontrollerat. sedan kan träet i dem vara dåligt så att de går av vid minsta strykning mot plånet. Ren tur då om de inte hunnit fatta eld och man står med en stump i handen och det andra ramlat iväg. En del stickor saknar huvud. Dom går ju inte att använda alls. Utfyllnad i asken eller vad? Det handlar om kvalitet. Man är så van så man tänker inte alls på det. Utom när man nu fått upp ögonen för skillnaden.

Brännskador är vanligt här. En alltför stor andel skadade är barn. Det saknas skydd för dem överallt. Gasspisar, fotogenvärmare. Vårdslös hantering och förvaring av bränsle. Och det saknas tillräcklig kompetens för att ta hand om skadorna när de väl inträffat. Vad kan vi göra åt den saken? Vi som vet och kan? Exportera bättre bra tändstickor är inte det enda. Kan vi exportera kunskap kanske? Om tändstickstillverkning och om hur man förebygger och behandlar brännskador. Plantera träd av rätt sort som passar att göra tändstickor av.

Dagens sjukhusbesök

Akut fast ändå inte, sjukhusbesök. Jobbardag trots att det är fredag=fridag. Studera byggnation av splitternya sjukhuset i Akre.  

Först bilresa i hällregn och åska. Skylten! just det. Det är väl skyltat! Men vad nu! vägen blockerad. Av en jordvall som inte ens vår Toyota-pick-up kan forcera. Vår duktiga chaufför hoppa ur och fråga polisen, han som mitt i gatan står. Hur vi ska åka. Undrar vad ambulansen gör i samma situation...

Vi gör entré  i skor som smakat på lervällingen ute. Exklusiv rundvandring med guide och "nyckelperson" (huvudnyckeln för hela bygget) för bara oss två. Vi får se precis allt. Man har inte startat verksamheten ännu. Därför besöker vi operationsrum, förlossningen med kuvösen, liksom rummet för döingar (usch -det är inte dags än...) och mammografin. Våra ledsagare, endast män, får veta att det inte heller är nåt trevligt. Intensiven, blodbanken, vårdavdelningar, sjukhusdirrens "krypin". etc. 

Intryck från rundvandringen? Helt fantastiskt. Allt nytt och modernt. Allt! Man unnar verkligen Kurdistans och Akres befolkning detta!

En sak saknas, förutom att vägen ju måste funka för ambulanser!!! 

Och själva invigningsceremonin som ska bli när? tja det vet vi inte riktigt- vilken dag som helst säjs det. 

Det saknas kvalificerad sjukvårdspersonal. Någon som känner sig manad? Utmaning! 

Måste få visa kuvösen också på bild. Det är som om hela Irakiska Kurdistan är som en liten kuvös i världen. Det krävs extra åtgärder och massor av övervakning. Men allra mest omtanke för att detta samhällsbygge ska komma på fötter, kunna återhämta sig fint, bli friskt och en accepterad och respekterad del av internationella samfundet. Ett land som också kan hjälpa andra i framtiden. Det är precis det man strävar efter. Tacksamheten för vad Sverige och många andra länder har ställt upp med för männiksorna från Irak vet inga gränser i människors hjärtan här. Men än är det mycket kvar. Intensivvård i kuvösen. Speciellt behövs omtanke, respekt och fler initiativ.

Festande

Igår kväll kom ett e-mail. Ville man följa med på ett bröllop imorgon måntro? Jo det är klart det ville man ju. St Josephs Church.  Det var intressant att få närvara vid en riktig kristen vigsel i kyrkan. Gott och väl. Min värd för kvällen var nog en aning förbryllad. Vi var där innan, hade gott om tid. Hela ceremonin genomfördes snabbt . Ut ur kyrkan gick vi alla. På kyrkbacken var min värd minst lika förbryllad som tidigare. Men han sa inget. Plötsligt dök det upp någon han kände.  Jag blev introducerad. Det blev en pratstund. Då kom det fram. Det var inte den vigsel vi varit med som vi blivit inbjudna till. Utan en  annan vigsel. Nästan samma tidpunkt i Kyrkan. Det blev dags att kliva på för nästa vigsel. Så det var bara att gå in och sätta sig igen i kyrkan. Ny vigsel. Samma ceremoni en gång till- Därefter fest i an hyrd lokal. Det blev också dans. Mycket dans. Även till kurdisk traditionell musik. Middag mitt i natten och två kalla öl.

täckt hår men bara tår

Vårblommor här. Sommarblommor där. I Sverige. Lejongap finns i vår trädgård nu.

Måste berätta om skorna. Tänk dej en välväxt kvinna både på längden och bredden. Inga sparsamheter avseende byst, elegant målat ansikte, släppstiftet snyggt anlagt. Välskräddad kort kappa med tillhörande lika eleganta byxor. Snyggt draperad slöja över håret i riktigt tjusigt mönster helt i stil med dressen. En pratsam initiativrik yrkeskvinna som både syns och märks. Det finns bara ett men. Skorna. och tårna. Typ badtofflor, visserligen diskret bruna. Men den där modellen med remmen mellan tårna. Det kräver bara fötter. Inget nagellack på tårna. Det blev så omaka. Ingen sa något men jag undrar om våra utländska gäster la märke denna underbara kombination. Jag kan inte sluta undra och förundras över det.

Guldgult visitkort

 Det här är Kurdistans egen flagga. Guldgul sol. Det blev inga bilder i min kamera idag. Men bilder, till och med film blev det. Usch vad jag tycker det är läskigt att bli filmad på. Misstänkte vad som var på gång under dagen. Sedan kom ryktet på från kompisarna. Och sedan telefonsamtal. Och till sist beviset. Bildbeviset. På TV. Lokala TV-kanalerna här. Lilla jag har varit på TV ikväll i nyhetssändningarna. Det filmas under ett möte på finansministeriet. En utländsk företagsdelegation på besök. Vi ordnar möte. Goda kontakter krävs. Jag representerar vårt irakiska företag. Audiens en hel halvtimme. Information om skatter, tullar, valutatransaktioner, utländska investeringar. Viktiga saker förståss. Ett kvarstående minne är Finansministerns visitkort. Helt i guld! 

Bodybuilding

EN bild säjer mer än tusen ord. Det här stället finns alldeles om hörnet från bästa snabbköpet här i Ainkawa. Har aldrig gått in där. Skulle inte tro att jag är målgrupp. Kanske borde man stanna utanför någon dag och spana på vilka som besöker det ...hmmm

Sockertopp

Man kan köpa sig en hel sockertopp. Finns i hyllan på supermarket. Det är dom vita topparna på bilden. Klämde på en sån. Den är jättehård. En sockertång behövs. 

Livscykeln får mej att tänka på fiskrätt

Tänkte avsluta förra veckans kurs i läskeblasktillverkning. Var kommer ingredienserna ifrån måntro? Vattnet kommer från Kurdistan. Sockret kommer från Förenade Arabemiraten. Burkarna från Jordanien, färdigt tryckta, men med locket i separat leverans. Det är en svår ingenjörskonst att knicksa dit locket så att det blir 100% tätt efter fyllning av burken.  Många tusen per timme dessutom på produktionslinan. Pet-flaskor, kapsyler och flasketikett från Turkiet. Den hemliga blandningen som gör min favoritläskeblask speciell kommer från, tjaaa det är det enda jag inte vet helt säkert. Troligen från ockupationsmakten på andra sidan Atlanten, Förenta Staterna. Hur många länder blev det? Vattnet är ändå det viktigaste och det finns precis just här, lokalt. Så var det med den saken. 

Har nu också avgett rapport till företagets ledning med förslag till vad man kan göra mera. Bland annat förslag att införa livscykel. Avfall och avloppsvatten och "recycling" stod inte på dagordningen i kursen men det behöver komma med. Jag tänker på de där fiskarna längre ner i floden Stora Zab och Tigris. De behöver finfint vatten att simma omrking i. FISK! Det var länge sedan jag åt......Bild på hur fisk från floderna grillas och säljs mitt i staden i Erbil, lokalt producerat och fångat tror jag. Mums!

Fredagslunch

Glad Påsk!

Trädgårdsmöbler

Titta vilka fina trädgårdmöbler man gör här! Tillverkning och försäljning i ett och samma. Måttbeställning inget problem. Naturligtvis skulle jag kunna luras och säga att så ser trädgårdsmöbler alltid ut här i Kurdistan. Men nej, det tänker jag inte göra. Normalt är det precis samma stolar och bord i plast som vi är vana vid. Möjligen skulle de höra hemma mera här. Här är oljan till plasten en egen naturresurs. Inte så i Sverige, Men här är mycket sparsammare med trä, träd, skog. Nå, med det resonemanget så skulle tillverkning av dessa snygga naturliga trädgårdsmöbler göras hemma i Sverige. Varför inte längs Horsngatan i Stockholm? Jaa minsann det skulle vara en uppskattad grej. Man kan gå dit och måttbeställa för lilla uteplatsen, balkongen eller bersån. Eller lilla sommarstället. Tror inte man ska kosta på möblerna här frakten till Sverige även om det är frestande.

Fikapaus finns inte på kartan

Fikapaus? Nej du, det blir det inget av med. Inte ens på kurs. Därmed inte sagt att man inte tar paus. Bara att fika och paus inte nödvändigtvis hör ihop. Fika kan vara kaffe. Om man ber om det. Annars är det alltid te i litet fint glas som på bilden. Allt som oftast är nedre delen helt förstörd med en rejäl skopa socker. Man kan dricka övre delen och förskona sig från det mesta sockret. Eller som här. Få sockra själv. Te är absolut godast helt utan socker. Eller med hemgjort socker i bit i munnen att suga teet igenom. Den som vill leva som hemma gör bäst i att vänja sig vid Näs-kaffe. Det funkar mest svensk-normalt här. Finns åtskilliga sorter att välja på i butiken. Te, kaffe, vatten eller annan dryck serveras altid till mötet (eller kursen). Oftast på små bord som man ställer fram bredvid stolen till gäster och deltagare. Stolen ska helst vara en bekväm fåtölj. Man dricker det under mötet alltså. Man har ingen brådska eller hets under sådana möten. De kan vara länge. Tankarna hinner flyga och fara. Tankepaus. Kisspaus? Man kilar iväg mitt i mötet lite diskret och smyger sedan tillbaka till sin tildelade bekväma fåtölj. Efter mötet ska man ta sig till nästa möte. Kanske paus i ett väntrum. Inget te eller kaffe. Men så fort det blir möte igen, ja då serveras nytt te eller kaffe till mötet. Så går det till här.  Nåja ibland kan te serveras medan man väntar också. Många, många teglas om dagen kan det bli.

Konststycke och planering

En rosa ros. Ett riktigt konstverk. I trädgården där jag bor. Vädret är inte som man vill ha det idag. Sandstoff i luften. Det blåser från väst över öknen och hit. Det syntes på prognosen. Molnigt men utan vatten. Men just då syns andra vackra saker extra mycket just idag. Som denna ros t.ex. Ett stycke konst skapat av naturen. En annan konstform är vad man bäst gör av tiden när man får en halv dag över. Min vana trogen, inlärt från ett långt yrkesliv, använder jag inte denna lilla lyxen till att få mera gjort. Utan mindre. Lite andrum. Konsten att ta tillfället i akt för lite andrum. Istället för att fylla det med mer av vardagligheter. Dagens kurs på läskeblaskfabriken var nämligen slut redan efter lunch. Dålig planering; eller god planering! Dagens ämne var nämligen planering. En masa hemlisar om volymer och lager och kapacitet. Siffror som nog ska stanna där dom hör hemma. Konsten att hålla tyst alltså. Det blev tid över till betraktande av en vacker ros istället. Ett konststycke i sig.

Naturligt och rörigt

Vatten, vatten, vatten. Nog kan man tro att det är en konst att göra vin. Eller öl. Men att det skulle vara så komplicerat att åstadkomma rätt sorts vatten! Det kunde man inte tro. För att göra en liter läskeblask går det åt 2,47 liter vatten. Det som inte hamnar i läsken lämnas tillbaka till naturen. Floden på bilden. Big Zab. Lantbruket längre ner ska kunna vattna med det. Och fiskarna ska kunna leva i det. Alltså får man se till att inte släppa ut läskeblasken. Det tål vare sig fiskar eller sädesodlingar. Men vi människor tål det. Och vill ha det. En tank stor som en oljecistern 1000 kubikmeter vatten. Råvatten. Rör, pumpar, rör, filter, rör, tankar och ännu mera rör. Det blev rörigt i min skalle också. Efter rundvandring och föreläsning om allt som vanligt vatten skulle kunna tänkas innehålla och som man måste ha koll på när man producerar livsmedel. Big Zab är vacker. Rinner så småningom ut i Tigris, den ena av tvåflodslandet Mesopotamiens två floder. Men tänk jag föredrar vårt eget källvatten. Det tappas naturligt uppe i de kurdiska bergen. KANI är källa på kurdiska. Utan någon som helst tillsats. Renas av naturen. Det tappas av företaget jag jobbar för. För att få smaka denna underbara dryck måste man komma hit. KANI källvatten exporteras inte. Fick idag frågan om jag inte vill komma dit igen. Länge sedan sist. I höstas. Upp i bergen. Såklart jag vill. Snart kanske...