Enfärgat vitt i sommar från topp till tå!

En liten titt på hyllorna för göra-sig-till-lite-extra-för-att-känna-sig-extra-vacker på dagens vända till shopping-mall. Det blev lite förvirrat där - hur går det till. På sommaren ska man bli brunbränd, så svart som möjligt och så låta håret blekna i solen. Eller kan det vara tvärtom? Mörkt hår och ljus hy? Nu måste man bestämma sig  Ska håret vara ljust eller mörkt?, mörkt är tydligen gångbart här. Helst kolsvart alltså. Min hårfärg var ursprungligen "mellanblond" enligt faktauppgift i gammalt svenskt pass. Eftersom dom inte gärna vill skriva sanningen - råttfärhgat. Jag som trodde blondin var fint. Och blekning också ifall inte solen fixar det gratis. 

En titt på sånt för andra kroppsdelar då. Något mjukt och skönt. Det är ju sommar och dags att ladda för stranden. Vilken strand förresten? Och definitivt inte utan ordentliga kläder i offentligehetens rum! Brun utan sol för kontorsråtta? Brunkräm finns inte. Bara vitkräm. Fast vid nogrannare okular besiktning av förpackningrna föredras här vitare  hy snarare än brun. Saken är klar. Vitgörande hudkräm åker ner i varukorgen, måste prova om det går att bli ännu vitare men svartschampot får vara kvar på hyllan. Helt i vitt alltså, tror jag har bättre lycka med att försöka efterlikna en albyl eller magnecyl än det motsatta. Hälften av varje verkar fegt och mesigt. Och undvika solen bör man göra här. Det är den allmänna synen på saken.

Kontorsråttan beväpnad idag

Buller och bång på kontoret direkt efter helgen. Inköpsgänget hade handlat nya konotrsmöbler. Nåja, inte sååå fräscht som det kanske låter. Min tilldelning var ett sedan länge efterfrågat plåtskåp. Ett till. Eftersom det första inte går att låsa. Som det nu varit en längre tid måste dörren till rummet hållas låst eftersom jag inte kan låsa skåpet med känslig information. Ett nytt skåp kom. En annan modell. Inte så snyggt precis men funktionen är viktigare. Efter att ha haft tre man, det finns alltid en hel skara tjänstvilliga män till hands när något stort händer...., funkade låset på det nya skåpet. Jag tittadae på och flinadae hemligt inombords, detta är inte första scenen i den här klassen av skämtsamma situationer. Jodå dom kom på att nya skåpet var dammigt också, det skulle gensat fixas försäkrade man - alla tre. Förpackningsmaterialet försvann i ett huj det också. Nu har jag ju vant mej så jag tog genast itu med fortsatt kvalitetskontroll av den nyligen levererade prylen. Det ska vara hängmappar i den. De ska flyttas från det olåsbara gamla skåpet. Men nej, det gick inte. Måtten inne i skåpen är olika. Standardmapparna i det olåsta skåpet är för stora för det nya. Visserligen kan man krångla in dem genom att hänga dem på sned eller få in dem på nåt annat fiffigt och totalt vansinnigt sätt. Visst, men så jag faktiskt inte ha det. Det är inte menat så. Man skulle kunna bli lite besvärad, eller lite sur eller så men det är ingen idé. Inget har ju blivit förstört, alla är oskadda, bara att det tagit tid av arbetsdagen. Eller? Kontorsråttan har för dagen beväpnat sig med en rejäl fulladdad bössa med tålamod. Därför flinar jag fortfarande hemligt inombords åt dagens händelse. Fniss, fniss. Och visst är standarder och IKEA och lite kvalitet himla bra att beväpna sig med också på kontoret.

Fläktande och fladdrande

Mörka kvällar här, ingen midsommar på det viset. Då kan man fortsätta tända ett litet ljus fram på sena kvällskvisten. En fläkt som hjälp till ACn att sprida behaglig kyla är också finfint.  På plats i soffan med en bok. Bara det att ljuset fladdrar och brinner ner på rekordtid av fläktdraget. Det gör inte så mycket, även doften av levande ljus sprids med fläktandet. Den doften gillar min näsa. Nu ner med näsan i boken igen.

Blött om fötterna

Mer funderinga kring hur man kyler sig. När vatten blir till ånga går det åt energi. Värme är energi. När vatten blir ånga blir det allstå svalare just där det händer. Vår egen kroppsinbyggda AC är alltså att svettas. Det är också skönt att ha vatten på sig, på huden. Det blev kallt fotbad, inte varmt efter att ha funderat ut denna självklarhet. Sedan fick baljan med vatten stå kvar så att vattnet i baljan kan avdunsta. Samtidigt blir luften inne aningens fuktigare inne då. Förutsätter att man inte lider av fotsvett förståss. Att torka sig när man tvättat sig är inte alls självklart i värmen här. Varför skulle man behöva göra det? Fukten svalkar ju! Det torkar supesnabbt ändå. Dessutom behöver man inte tvätta handdukar så mycket. Men ännu har jag inte vant mej att dra på mej brallorna efter uträttat ärende och tvättad rumpa.  Ja det finns så gott som alltid en anordning för att tvätta rumpan i eller bredvid varenda toalett. Däremot är varken toa-papper eller handduk obligatoriskt. Fickan innehåller därför alltid en snutt toapapper. Hål-i-golvet-toa brukar också kunna ge blöta fötter. Plasttofflor obligatoriskt. Och dagens kalla  fotbad var underbart skönt.

Mångmärklig inbjudan

Xappa kom svansande, dansande in på mitt rum. Han hade ett kort, ett inbjudnigskort till mej. Första märkligheten är bilden på kortet. Mecka, det ser man ju. Och Kaba. Öppnade inbjudan, det enda som går att läsa är siffrorna 2005/5/29. Imorgon alltså. och (5). Klockan 5 alltså. Resten är krumelurer. Det är inte märkligt, jag har vant mej vid att inte alltid kunna läsa det jag får. Ber om hjälp förståss. Alla andra på kontoret har fått likadant kort. 

Men andra märkligheten är framförhållningen. Nog brukar bröllop och sådana bestyr vara planerade långt, långt i förväg. Inte imorgon redan?

Tredje märkligheten då; Jag får flera olika bud vad inbjudan egentligen avser, beroende på vem jag frågar. Är det en fest? Eller är det bara en vigsel? eller vad? Istället för fest ska det vara läsning i Koranen var ett svar. Det kan möjligen förklara bilden. Men det är mat i alla fall. Xappa dansade ju för att visa att det är partaj på gång eller? Någon säjer att det kanske bara är för män. Men varför får då jag inbjudan? Vad förväntar man sig av mej?

Tredje märkligheten; Någon säjer att de ska ge pengar i present men inte gå dit eftersom det är en annan stam och man vet inte hur det går till i den stammen. Jag ringer en som hör till samma stam och frågar. Han ger mej svaret att jag kan gå om jag vill. Men ingen mer information.

Fjärde märkligheten: Varför bjuder man främlingar som jag utan att anstränga sig att ge ett vettigt svar? Lite uppretad blir jag, det måsta jag erkänna. Känns som att bli bjuden med armbågen (vad kan nu det heta på kurdiska - om det uttrycket finns).

Nå - efter några timmar ringer en annan god vän tillbaka och hon kan minsann förklara. Hon har fattat varför jag inte kan fatta. Så skönt! Det är en religiös ceremoni (vigsel?). Troligen separerar man män och kvinnor. Jag blir då ihopbakad med kvinnorna då alltså. Enbart kvinnor. Och det är brudgummen jag känner. Jag kanske inte ens får se honom alls. Och bruden har jag aldrg träffat. Troligen ingen av de andra kvinnorna där. Och det är inte säkert jag kan förstå någon enda av dem. Ingen av dem jag känner tänker gå, varken man eller kvinna. Dessutom hittar jag inte dit på egen hand även om jag mycket väl hittar till den orten, Massif Salahaddin på egen hand med bilen. Moskéer finns det nog mer än en där och kanske kvinnorna samlas någon annanstans?

Och någon gräns för hur mycket främling man vill vara finns det även hos mej. Trots min nyfikenhet. Nej den här inbjudan antar jag inte. Inte på de här villkoren. Men en intressant kulturkrock och märkligt är det, skulle inte vilja vara utan sådana här situationer. Livet leker, det är ju bröllop. Men hur i hela fridens namn ska brud och brudgum kunna träffas? Sker det först i sängkammaren måntro? hur går det till? hur mycket kläder behåller dom på? Nejnej nu måsta jag sluta fundera över alla dessa märkligheter!

Snart insnöad

Nej inte än riktigt, men snart. Om någon månad eller några veckor ytterligare händer det. Jag fick en föraning av det idag. Det blev för varmt på kontoret. Mixtrade med AC'n. Det är näst intill omöjligt att begripa sig på symbolerna på fjärrkontrollen. En snöstjärna finns det. Den borde betyda kyla. Solsymbolen borde betyda värme. Temperaturen på panelen på AC'n visade 33°. Fjärrkontrollen 16°. Gick inte att få lägre. 33 var nog det rätta i rummet. Kan inte jobba med mera värme än så. Och semester är det ju inte fråga om. Alltså försökte jag hålla mej till snöstjärnan. Inget hände på en lång stund...bad om hjälp att få ner tempen. Nja, det lyckas delvis. Lite svalare blev det men inte tillräckligt för det som komma ska. Det fick duga för idag. Får be Xappa om hjälp en annan dag. Han vet nog bättre. Tro för all del inte att man här inte vet vad en snöstjärna är! Det är inte varje år det blir snö här nere på slätten men uppe i bergen ligger ju snön kvar fram till februari/mars. Två timmar bort bara. 

Insnöad på grund av värme. Så kommer det att bli. Snart. om några veckor. Till midommar ungefär. Då blir det för varmt att vara ute. De vackra doftande rosorna tar en paus då också. Ännu doftar de ljuvligt. Och då i hettan blir man insnöad. Till sättet alltså. Jag har laddat med läslektyr i år eftersom jag vet hur det blir. Egentligen är det ju samma sak som i Sverige på hösten när det blir alltför mörkt och kallt för att det ska vara skönt ute. Här blir det alltför hett istället. EN god bok, AC och fläkt på för fullt. Istället för den värmande brasan. Undrar om det finns något lokalt uttryck för att var "insnöad på grund av värme". Det låter ju inte klokt. Kulturkrock.

Fågelkvitter

Njuter av fågelkvitter och blomdoft fortfarande även om värmen nu gör sig påmind på riktigt. Mätte +32° vid sju-tiden ikväll då det hunnit svalna en hel del. Kan det vara uppemot 40 mitt dagen måntro? Men idag har det fläktat skönt, bara alldeles lagom mycket. Blombilden togs på väg hem från jobbet, en trädgård alldeles i granskapet. Underbart sitta ute på fartubron och läsa en stund i lugn och ro efter jobbet med fågelkvittret i öronen.

Oväntat besök

Telefonen ringde, en glad röst i andra ändan. Han presenterar sig. Han som tolkade på engelska när vi var i Lalesh templet i början av maj. Han fick ju mitt visitkort när jag tänker närmare efter. Nu var han på snabbvisit i Erbil och blev ännu gladare när jag bjöd honom att hälsa på, på kontoret. En kort pratstund blev det. Sonen med muskelsjukdom hade fått avslag på behandling utomlands. Ett annat ärende, en släktning som också behövde medicin. Själv är han utbildad sjuksköterska. Men utan jobb. Man kan inte få ett jobb som går att försörja famlijen på i staden där han bor, Sinjâr. Den ligger en bit västerut från Mosul. Dit ska man inte åka, det var vi överens om. Inte säkert. Familjen låter honom inte arbeta nu längre efter att hans kompis och far blivit dödade när de arbetade för "american forces". Själv sa upp sig efter den händelsen. Bättre vara utan försörjning. Han har en fin fru och tre barn, yngsta sonen med muskelsjukdomen och dotterns namn Rozin - ordet för sol på kurdiska. Han var så nyfiken på vad jag jobbar med och varför just här. Han har bara varit i Erbil en gång tidigare i sitt liv. Jag känner alltså till denna stad mycket bättre än han gör!

Han hoppas på att få jobb som tolk, gärna som turistguide däruppe i närheten av Duhok. Hans bror är byggnadsingenjör och har skickat sin CV också till mej. En annan bror är stor och kraftig, bra jobbare, han vill också ha jobb här i säkra delen av Kurdistan.

Tänk om man bara kunde hitta ett sätt att ge de här tre bröderna jobb. Det finns oändligt mycket att göra här i Kurdistan. Men hur ska det gå till? Återstår att fundera på. 

Fantastiskt att denne unge man, född 1980 ändå är så levnadsglad och positiv. Gott hopp för framtiden. Bifogar ytterligare en bild från Lalesh. Hans fötter är bland de andra barfota. Gröna klänningen sitter på den lilla solen.

Sjukhuset i Akre på TV

Idag visades ett långt nyhetsavsnitt från Sjukhuset i Akre på Kurdistan TV. Det är alltså i drift nu. Intervjuer med vanliga människor, besökare där. Den 18 april, se tidigare blogg inlägg var det visning. Då hade det ännu inte öppnat på riktigt. Nu kan de människor som så väl behöver det gå dit. Jag hoppas detta fina nybyggda sjukhus blir till stor nytta för invånarna i Akre och gratulerar dem till detta. Piroza! De behöver det mer än väl. Salarna för barn är utrustade exakt lika som de salar som är för vuxna med ett enda undantag; gardinerna har fått barn-motiv. Sånt blir man glad av att se!

Vi svennar tar det för givet att det ska finnas ett väl utrustat modernt sjukhus inom räckhåll när vi behöver det. Det är ingen självklarhet här. Speciellt inte för alla. Det behövs många fler fina och väl fungerande sjukhus i Kurdistan. Ja, i hela Irak förresten. Det tar några år att bygga vart och ett av dem. Och det finns planer på flera byggen av det här slaget, det vet jag ju. Och medicinskt utbildad personal i kombination med en bra organisation och administration. Inget av detta är en självklarhet här. Inte ännu. Men det ska det bli. Till slut hoppas jag man fixat till vägen fram till Akre sjukhus så att ambulansen inte behöver leta sig fram som vi fick göra för en dryg månad sedan. Tut tut tut

Ett viktigt uppdrag

"Back in bizniz"! Känns skönt vara tillbaka på marken igen i en jordnära tillvaro. Och nu följer fortsatt bloggande som tidigare. Mötte en "VID" idag. Eller rättare, såg den jobba. Själv stod jag en liten bit bort. Den hoppade in i förarsätet, nosade runt, ut igen, vift, vift på svansen. Föraren dirigerade, nästa dörr. Nosa längs sidan. Runt bakom min lilla bil.  In i dörren på andra sidan. Och så framför, nosa, nosa. Ett varv runt hela bilen. Svansen svängde så rart medan den gjorde sitt jobb. Lugnt och tryggt. In i buren igen. Hoppas den fick godis, hann inte se det. Dags att åka vidare ända fram till flygplatsterminalen i Erbil. VID = Very Important Dog. Behöver jag påpeka att jag älskar hundar, älskar se dem jobba? Blir lika imponerad varje gång. Gjorde teclen åt hundföraren hur mycket jag uppskattar deras goda samarbete, han och hunden. Allt för att jag som människa ska vara trygg och säker. Och alla andra människor också. Ett viktigt uppdrag.

TarinNet

Och här sitter jag och surfar och bloggar gratis på Erbils flygplats (EIA). Det funkar bättre nu än förra gången för nu är det optisk fiber i andra ändan ut till omvärlden. Satelittallriken finns där som reserv. Tack för det TarinNet! 

Reflekterar över den sanktion som vilar över många irakier. De kan inte lämna sitt territorium för världen litar inte på dem. Det handlar inte i första hand om pengar. De kan inte få pass av sitt eget lands myndigheter. Och andra länder vägrar ge dem visum. Av rädsla av att de ska stanna. Det gör att många mycket duktiga personer på sätt och vis är fångna i sitt eget land. Men jag, jag kan flyga och fara bäst jag vill. Nästan vart som helst. Snart så lämnar jag irakiskt territorium med en MD83 tror jag.  Men snart är jag tillbaka igen. In shallah.

Flygfärdig

Den lilla fågeln på taket höll låda imorse medan jag strök kläder och drog fram resväskan. Små oansenliga fåglar. Jag tänke att de kanske flyttar härifrån och norrut ju längre våren lider. Mem det har de inte gjort. Det hörs fortfarande mycket fågelsång. Inte flyttfåglar. Imorgon är det dags för mej att flyga iväg för en tid. Eftersom meningen med mitt bloggande är att delge spontana glimtar från mitt liv i Irakiska Kurdistan blir det uppehåll ett par veckor. Återkommer när jag är tillbaka i vardagen på insidan av Irak igen. 

Ett tempel i lugnt och ro

Lalish, ett tempel. Yezidernas. Det är en mycket gammal religion härifrån. Det finns många fler och ovanliga religioner här. Ett bevis på den mångfald som man haft här sedan urminnes tider. Lalishtemplet då. I en dalgång. I skuggan av solen med porlande friskt vatten. Olivlundar. I skuggan av hela världen. Man fylls av ett lugn när man tar av skorna och barfota vandrar in i en annan värld. Hela insidan av templet visades för oss. Vi pratade en del om ekumeni. Den 18 april varje år har man en speciell ceremoni här. Med vårblommor som fästs över alla öppningar i templet. Och man ber om fred och frid för alla folk. Och alla religioner. Och just dessa, en mycket liten befolkning kvar, har råkat ut för de mest hemska dåd under senare år. Hur ska man förhålla sig till detta. Orätt att alltför svagt uttryckt. Man tillverkar och använder olivolja. De gamla krukorna ersätts av mer moderna fat för förvaringen. Helar människor och ger massage om man så önskar. En urgammal modell av det vi tror är nytt och hör vår tid till. Man kan kalla det SPA eller healing eller allt möjligt. Man har känsla för det här. Kan knappt påminna mej att jag upplevt ett sådant lugn, en så vänlig stämning som just här. Jag skulle önska varje själ i Irak nej hela världen att någon gång få  då och då få uppleva detta kompletta lugn och denna genuina vänlighet på riktigt. 

Det blomstertid nu kommer

Nejnej, den är redan här. Annorlunda än i Sverige. Men helt underbar ändå! Titta på dessa tre fina kurdiska män som ställt upp sig framför att helt otroligt blommande träd. De ställde inte upp på uppmaning av mej utan när jag såg det blev det nästan så att chaffisen fick tvärbromsa och jag flög ur bilen med kameran i högsta hugg. Ville ha motivet helt enkelt. Männen här använder rätt ofta sin klassiska dräkt. Jag gillar den starkt. Det ser så skönt ut att vara klädd sådär. Praktiskt. Det finns någon sorts oberoende och stolthet i det också. Att inte behöva härma västvärlden eller arabvärlden eller ockupationsmaktens livsstil i alla lägen.

Blomsterängen då, ville bara visa den.  Största praktiska nyttan för dagen för de två svenska damerna var att buskarna dolde baken när vi lättade på trycket....man måste ju dricka rätt mycket vatten. Vilken utsikt under tiden man sitter på huk va?

Det var här vår civilisation började

I alla fall tror jag det var precis just här alltihopa började. Vår civilisation. Spår av ett svunnet imperium. Vattenleden som var byggd för att ge vatten till bördiga jordar. Att genomföra ett sådant projekt kräver både tankemöda och hårt arbete. Och för att kunna ha ägna sig åt det måste man redan ha uppnått ett visst välstånd. Innan dess handlar allt om överlevnad. Många tusen år sedan. Det måste finnas hur mycket material som helst för arkeologer att rota i här under de nedfallna stenblocken. Kolla de uthuggna bilderna. Man kan gå in i "rummen" i hålen i bergssidan. Ett långt stycke vägg av detta palats har rasat ner i vattenkanalen. Man kan fantisera om varför. Och hur det gick till. Vad som finns inunder. Under tiden vi fascineras av det fallna assyriska imperiet hittar chaffisen på att han ska köra ner bilen i vattenleden och tvätta den! HAn är inte ensam om sådana tilltag. Måmga av de vanliga människorna här är inte intresserade eller fascinerade över deras gamla skatter. Man har helt enkelt inte haft tid med sånt. De senaste 30 åren har man haft fullt upp med att försöka överleva. Man kan bara önska att de kommer tillbaka i sinom tid till sin, nej vår! fascinerande historia och att internationella intressen under tiden spenderar pengar och intresse på att gräva i den här skattkistan av civilisationens början. Och att många fler tar chansen att se det här, att besöka Irakiska Kurdistan.

Oväntad blandning av prylar

Nu blir det shoppingtur igen, bildshopping. BIlderna kommer i tokig ordning så du får nog flytta dej lite ner och upp under tiden du läser. Eller kolla in bara bilderna först.

PÅ Mazi Supermarket i Duhok. Nybyggt. Först ingången. Sedan maten, ris i långa rader. 

Kassaskåp? javisst bara att välja vad som passar. Hur man gör med det i varuvagnen? Tungt! Ingen aning. Varför kassaskåp? Jo det är enkelt. Vi kör med cash här. Kontanter i alla lägen. Stora buntar ibland. Eftersom det inte finns fungerande bankväsende, bankomater och kortbetalning. Inga problem med kreditkortsstölder då. Men kassaskåp är kanske lite säkrare i alla fall än madressan för pengaförvaring.

Sedan de gula apparaterna. El-generatorer. Kan behövas en egen när det inte kommer nåt i trådarna. Det gör det ju inte 24 timmar om dygnet.  Speciellt när hettan snart kommer så vill åtminstone jag ha ACn på nattetid hela tiden. 

Den rosa och blommiga saken med volanger och spets är överdragsklädsel till gastuben. Den som behövs till gasspisen. Inte i min stil lindrigt uttryck. Usch så fult!

Motionsmaskiner - känns dom igen måntro? Förutom färbättrad kondition kan man ha dom till att skaffa sig dåligt samvete med. Ifall maskinen inte blir använd lika mycket som man tänkt sig. Rullstol i chick klädsel, köps på supermarket. Till gamla mormor kanske? Nej, det kändes inte som om den behöver provsittas. Ännu. Men däremot massagefåtöjen, den behövde provas. Jösses vad svårt det var att komma ur den...

Återstår två mera normala saker. Hushållsmaskiner. Samma märken precis lika som hemma. Och glassen också Magnum och Cornetto. Vår följeslagare, chauffören får förståss en glass han också! Dags pusta ut lite  nu.

Sandyrväder

Vägbygge. Den här bilden är tagen alldeles utanför Mosel. Man åker INTE in till Mosel. Där är farligt. Man svänger av åt höger alldeles innan. Väggbygge. Inget ovanligt. Men tilla på bilden ordentligt! Alla bilarna är mötande trafik. På båda sidor om vår lilla Toyota Yaris. Och de är alla stora, tungt lastade långtradare!!!!! Sanden yr om dem. De kör fort. Passerar på båda sidor om oss. Ett litet tag gick det inte att köra. Sikten var helt noll. Som snömoln i Sverige på vintern när det är yrväder. Sandyrväder. Som väl var varade det inte mer än kanske någon kilometer. Sedan var vi tryggt och gott tillbaka i gröna, blommiga Kurdistan igen. På asfalterad vägbana.

Vallmo, vallmo, vallmo

Det är helt omöjligt att få kameran att göra rättvisa åt den intensiva röda färg som vallmon nu har i Kurdistan. Den är helt speciell. Syns på långt håll. Och vallmo finns i massor. Bedårande vacker ihop med allt det gröna. "sur, sur joana"

Lika kläder är åtmistone ett steg i rätt riktning.

Affärslunch på Ankawa Palace hotell. Vita dukar, buffé och tränad serveringspersonal. Både kvinnlig och manlig personal. I likadana kläder. Vit skjorta, röd väst, mörka byxor. Det är något mycket ovanligt här. Att se män och kvinnor göra samma jobb och ha samma förutsättningar för det. Det är så pass ovanligt att det är värt att ta fram kameran och föreviga det och dessutom skriva om det. Man kan tycka att förutsättningar för de två könen inte är lika i Sverige om man jämför. I varje fall för medelsvensson. Nåja, en servitris får gärna ha en lite väl kort kjol och kläder som framhåller former och kroppsdelar. Men här är båda väl (på)klädda och det ena könet behöver inte alls exponera sig mer än det andra. De är lika. Så kan man också jämföra. Men tar man en vidare vy om livet i stort. Då kan man inte ens jämföra här. De båda könen lever helt enkelt helt olika liv. Nästan som en icke-fråga för medelkurden. En självklarhet. Så olika är det. I normala fall. I praktiken. Det finns undantag. Till exempel utlänningar. Som jag. Men det finns fortfarande mycket starka begränsningar vad jag kan företa mej enbart på grund av åtskilnaden mellan könen. Och det gäller båda könen. Att inte trampa över gränsen för vad som anses OK. Det är stor skillnad för mej om jag går på lunch med en kvinnlig eller en manlig kollega. Men på affärslunchen idag var det blandat 2-3. Det är OK. Men gör man det på ett av de äldre etablerade traditionella hotellen så hamnar man automatiskt på "familje-delen". De  andra avdelningen är helt avdelad för affärmännen. Men det här hotellet är nytt och ligger i Ankawa som är en kristen stadsdel. Det är skillnad.

Gränsen i nor, Zakho och bron över Khaboor

Den allra nordligaster delen av Irak mot Turkiska gränsen. Där ligger staden Zakho, 6 mil norr om Duhok. Och gränsstationen Ibraheem Khalil.

Alla som passerar här i någon riktning in eller ut ur Irakiska Kurdistn passerar floden Khaboor.Förutom nya broar, finns där också den gamla bron, Pird Dalal. 

Man kan gå på den men inga av de tusentals lastbilar som passerar dagligen kör den gamla bron. Det är tur det. 

När jag går på bron funderar jag över trampet från formatiders arméer liksom åsnornas dignande last. Bron är byggd av enbart stenar, sten invid sten - imponerande ingenjörskonst! Brobyggaringenjörer kan dom! Det är en fin sorts ingenjörer det. 

Alla fem bågarna är olika stora och på olika avstånd från varandra. Anpassat efter naturen kanske?

Vattnet forsar fram under bron. Det är rejält strömt just här.

 Säkert är det många, både nu och i forna tider som stannar och rastar och äter på värdshuset alldeles vid ena brofästet.

Amedi

Stadens namn kan stavas på en flera olika sätt. Amedi, Amediya eller Al Amadiyah.  Men när man först får se vyn av staden på avstånd, då spelar det ingen roll. Har man sett den så har man helt enkelt. Den ligger på en alldeles egen högplatå. Och det har den gjort sedan urminnes tider. Synlig på långt, långt håll. 

Naturen från början försett staden Amedi med en alldeles egen tillfart. En ganska smal rygg/ås alldeles lagom bred och hör för att det ska gå att ta sig dit. Men ingen kan ta sig dit utan att bli upptäckt. De är väldigt brant på båda sidor åsen. Det är en vacker stad att se på. Och urgammal.

Två saker utmärker just Amdei i mitt huvud.

Det första: Amedi kunde varit ett fort, en försvarsanläggning. Det brukar det vara när det ser ut så där. När naturen gjort det försvarbart så brukar människan se till att göra resten för att få det till en försvarsanläggning. Men inte här. Inte Amedi. 

Den andra saken med Amedi som också är helt annorlunda mot vad man föreställer sig. Det finns ingenting som liknar turister eller en plats bara för att spendera sin ledighet. Allt folkliv klättrar på bergssidan på vägen dit. Man ser staden på avstånd från bergsidan mitt emot. Massor av bilar, folk, trängsel, poliserna visslar och försöker hålla ordning. Bullrigt och det stinker avgaser där folk går med sina hela stora familjer, inklusive kvinnor och barn, mitt bland bilarna. Men när man åker över åsen, in genom porten i staden Amedi är det fullständigt lugnt och tyst. Nästan öde, ingen trafik. Men husen ligger trångt så det är ändå en levande och fungerande och en förhållandevis modern stad, säte för distriktet med samma namn. Nu var det ju fredag när vi var där, alltså veckans lediga dag. Men jag hade tänkt mej att om man åker dit, åker man till själva staden. På denna gåta finns det en förklaring. Det är vattnet. Vattnet som behövs för svalka finns vid bergssidan mitt emot. Ett vattenfall. När hettan sätter in senare, är det förståss skönt med porlande vattenfall och då väljer man en sådan plats. Man söker sig alltså inte till solen som vi svenskar gör utan till först och främst till skuggan. Den skugga där det också finns porlande vattnet eftersom det svalkar luften naturligt.

Äntligen Tigris

Mesopotamien, tvåflodslandet. Till dessa två stora floder finns det förståss många vattenflöden. Men NU äntligen har jag sett en glimt av Tigris. Mosulsjön på avstånd från toppen på ett berg alldeles utanför Duhok. Längst upp på bilden kan man ana Sjön och Tigris.  Sammanräknat har vi tagit mer än 500 bilder under våra två dagars utflykt till Duhok, den nordligaster delen av Irakiska Kurdistan. De kommer kanske glimtar framöver. Dammet och lastbilarna och skylt med Mosul 20km, bron Lalap i Zakho, dammen i Duhok, Yesidiertemplet i Lalish, rester från mångtusenårigt bevattningssystem, assyriskt imperium i Gel Khenis, och lunchen hemma hos en familj i byn Bavian, staden Amedi uppe på en platå osv. Kurdistan är så vackert så här års så man tappar andan. Grönare än grönast och vallmo och andra blommor. Och vädret är helt underbart. Friskt klar luft uppe i bergen. Det fläktar ljuvligt på topparna i solen och skön mjuk skugga bjuds i djupa dalgångar med vattenflöden.