En kvinnlig förebild

Idag fick hon besked. Hon klarade det! Visserligen bara det första av flera steg. Men det viktigaste och svåraste steget. Intädesbiljetten till att bli domare. Kvinnlig domare här i Kurdistan. Hon har pluggat länge och mycket, fått vänta på det här i flera år. Arbetat länge som utredar, dels hos polisen men också mänskliga rättigheter. En imponerande CV.

Med en till stora delar förstörd struktur i landets utbildningsväsende var det absolut sista gången att ta det här steget, att bli domare, utan att få börja om studierna igen. Flera veckors pluggande hemma med tjänstledigt från jobbet. 20 augusti var själva teoretiska provet. Och idag kom beskedet att hon klarat det. Vi är flera som är glada för just detta. Dels för hennes skull men också för alla kvinnor här. Sådana här förebilder behövs och kommer att få stor betydelse för den sanbba utvecklingen här. Tårta måste det bli en annan gång för just nu är det ju ramadan.

Söndagmässa

Förkortad arbetsdag eftersom det är Ramadan. Sjunker ner i soffan eftersom dagen blev rätt hektisk. Hör kyrkklockorna ringa. Just det kyrkklockorna ringer till söndagsmässa. På en vanlig arbetsdag i ett land med islam som den förhärskande religionen och som därmed sätter spelreglerna på arbetsmarknaden och det dagliga samhällslivet för majoriteten. Men gudstjänst på söndagen har ändå de kristna. Jag bor in en kristen stadsdel, Ainkawa, och det märks. Kyrkan som ringer in just nu är den på bilderna.

Oväntat besök - och på minnepinne

Ibland blir det lite missförstånd även när man pratar engelska. Uttalet blir ju inte alltid helt perfekt och med mobiltelefon och lite buller ännu lite mer störning. "Who are you" eller "How are you" ingen avgörande skillnad. "Någon" ringde mej igår och ville träffa mej idag. Lite spännande att se "who" vem. Inte visste jag heller varför och vad vi skulle prata om.

Ett välkänt ansikte dök upp Vi har träffats tidigare, i maj. Nu hade han sonen och sin bror med sig. Yesider är en minoritet här i Irak. En mycket gammal religion. Man har rest från sin hemstad Sinjar. Där det är mycket farligt. Att resa till Erbil är alltså en stor risk. Jag kan inte åka och hälsa på dem. Farligt. Men sonen då. 7 år bara. Varför tar man honom med på resan? Jo resan görs helt för hans skull. Han har en mycket besvärlig muskelsjukdom. Den kommer att förvärras den kryper nerifrån och upp genom kroppen. Ducchenne Muscular Dystrphy. Han kommer inte att kunna gå som vuxen men nu klänger han omkring som barn brukar göra. De har varit på läkarbesök. Ingen hjälp kan fås i Irak, ingen medicin. Hans far är sjuksköterska och ger honom massage med olivolja hämtadi templet i Lalesh. Det var i Lalesh vi träffades första gången.

De tre, två vuxna och den lille pojken satt där nu i soffan på mitt kontor med tre ärenden till mej.

Det första var om jag kan undersöka om det finns någon möjlighet att få hjälp för pojken utomlands. I Europa.

Det andra var att lämna sin CV och ansökan om arbete här i det säkra Kurdistan.

Det tredje var att ge mej bilder från Sinjar eftersom jag ju inte ska åka dit. Inte ännu.

Det saknas inte alls hopp om framtiden, de skämtar och många skratt utväxlas. Men det är klart att otåligheten lyser igen. De uttrycker sin helhjärtade beundran för den hjälp vi utlänningar bidrar med. Vi som kommit hit frivilligt . Deras egen situation är ju inte precis frivillig. De säjer att man som Irakier är beroende av omvärlden för att kunna leva. Men just i Sinjar finns inte så mycket hjälp att får. Eftersom det är så farligt.

Och de vill visa mej just deras stad, hur vacker den är. Eller skulle kunna vara - kunna bli! Ena bilden är stadens centrum och dess minaret mitt i. Den andra är omgivningen till staden.

Ett oväntat besök på kontoret och ett oväntat besök i en stad man inte kan åka till via blider på en liten minnepinne.

Dancing Queen

En ny bekantskap idag. Född 28 juli i år. Bor i Bahrka i Irakiska Kurdistan. Vägde 3kg, ingen närmare angivelse i gram på födelsepappren, när hon föddes på en förlossningsklinik här i Hawler. Pappa var inte med vid förlossningen utan fick vänta utanför. Men han var med till kliniken i alla fall. Nummer sju i ordningen av döttrar. Jag beundrar modern mest. 36 år och nionde barnet. Gifte sig när hon var 16 år. Men nu är den lilla nya babyn hela familjens kelgris. Min också.

Hade turen att få mata henne med nappflaska och ordna med rapningen efteråt. Den lilla ammas förståss också. Vyssja och vagga och sjunga svenska vaggvisor. Är det inte underbart att få uppleva detta underverk med en ny alldeles färsk liten människas ankomst ibland oss om en gång till. Inte vet hon något om kulturskillnader ännu inte. Vilar tryggt i allas famnar ännu så länge hos lyckliga familjen. Blickar in i bruna eller blå ögon, spelar ingen roll ännu.

Hennes namn, Levin på kurdika, betyder rörelse, att röra sig. Det var störste storebror som föreslog det och hela familjen enades om det. När hon väl en gång förstått betydelsen av sitt namn kommer hon med all energi att gå in för att leva upp till just det - rörelse. Och med alla de många kurdiska danserna, man älskar att dansa i Kurdistan, så vad kan det bli av henne då? Just det "The Dancing Queen" fast på kurdiskt manér. Jag önskar jag får tillfälle att se henne då, 17 år från nu. Fast nu går jag och nynnar på Abba-låten i mitt eget lilla lyckorus över hur fantastiskt livet är. Bäbisar är lika fantastiska överallt men vilken låt man nynnar på skiljer sig.

Om konsten att konsekvent ta hänsyn och visa respekt

Det finns en regel här I Irakiska Kurdistan, vi har samma regel I Sverige. Skillnaden är bara hur man följer den och förhåller sig till den. I Sverige följer man det och attityden är klar. Den som bryter mot den är den som ska skämmas. Kanske till och med bli bötfälld. Jag vet inte så noga.

Här I Irakiska Kurdistan följer man den inte. Ingen påpekar ens för det som bryter mot regeln att det görs. Man håller tyst. Varför?

Det är i och för sig många regler man bryter mot den här. Väldigt många. En utbredd vana att regler inte behöver följas. Eller snarare ovana. Ramadan innebär inte enbart fastande mage utan även att man inte ska röka.

Ändå satt jag häromkvällen vid ett bord på en restaurang under i övrigt gemytliga omständigheter, men där så många bolmade och rökte kring bordet. Kedjerökte, en cigarett efter en efter en… Och detta mitt under Ramadan. Det var i och för sig mestadels utlänningar. Men ändå. Eller kanske just därför. Var fanns respekten för den förhärskande kulturen i detta samhälle? Att ta seden dit man kommer och kanske känna in hur det känns på riktigt och på djupet att avstå saker. Förska något. Avstå njutningar. Om än bara för en kort period.

Och så på kontoret idag. Samtalet med en anställd. Det var då jag fick veta att man infört samma regel som i Sverige. Ingen rökning på offentlig plats. Om man nu smusslar med maten av respekt för de många muslimer som fastar under Ramadan, varför gör man inte samma sak med rökningen? Det är helt vidrigt om man tänker på respekten för muslimer under Ramadan. Tänk de som röker och nu avstår. De tvingas inandas röken ändå. Och detta med avhållsamhet som det handlar så mycket om under Ramadan. Att kunna avstå. Det var detta som den anställde ville prata om just idag.

Min egen tanke – tänk hur lätt det kan uppstå spänningar mellan den här kulturen med en månad av avhållsamhet och tystnad med vår egen tro att vi västerlänningar vet bäst och minsann har rätt att utöva våra egna behov och vanor även här. Har vi rätt till det? Här? Och nu under Ramadan? Har vi rätt till det någonstans eller någon gång egentligen? Om vi vill hjälpa och stödja ett land under uppbyggnad borde vi föregå med gott exempel Inte spela med i det spel som rökningen utgör en del av. Det gör många, många utlänningar här och nu. Det är inte uppbyggande utan dess motsats – Det är nedbrytande.

Det har blivit så vackert

Alla nygjorda, reparerade, tillsnyggade vägar, målade filmarkeringar, de många sprutande fontänerna, palmerna, buskarna, blommorna, parkbänkar. Man susar förbi dem med bil, eller så kan man strosa omkring till fots även om det är lite väl varmt fortfarande.

Tänkte köpa mej en glass men nej ångrade mej genast. Det är ju Ramadan, man äter inte ute bland folk på dagen då.

Lägger märke till att det blivit så vackert. Vattnet från fontänerna glittrar i eftermiddagssolen och det är så mycket snyggare överallt. Vilka framsteg jämfört med för ett år sedan. Måtte detta avspegla sig i människornas hjärtan också. Det tror jag säkert att det gör.

Villervalla på stan

Bilkörning i staden Erbil på egen hand är något man måste lära sig om och om igen. Trafikregler finns inte. Eller snarare följs inte. Övningskörning är också bra. Men övningskörning för den utan körkort är inte att rekommendera även om det verkar vara många som gör det. Det ger på sin höjd körvana mitt i villervallan. Det är det minst pedagogiska inlärning man kan ge sig på, att lära sig hur man INTE bör göra. Bättre då att göra som i Sverige - börja den riktiga övningskörningen på egen hand när man redan lärt reglerna, fått körkort och kan börja övningsköra på egen hand. Tänk vad vad många körskolor här skulle behövas...

Det krävs viss tillvänjning efter en månads körning i Sverige när man kommer tillbaka hit. Försiktighet, tålamod och en stor skopa humor så kan man ha riktigt roligt i villervallan på stan.

Provtagningar

Två olika provtagningar man kan bli utsatt för. Den första redan innan passkontrollen. Maskerade män fanns där. Ja, alltså, de hade vita munskydd. En liten pinal i handen som hölls mot pannan på varje person innan man tilläts passera till passkontrollen. Kunde inte låta bli att asociera det hela till svininfluensan. Men lite märkligt med munskydd men inga handskar på händerna som höll i den lilla pinalen. Passage utan hinder för min del. "Bexerbe".

Nästa provtagning var blodprovet. Har lyckats undgå detta nu i 18 månader så nu gick det inte längre. Dessutom har vi ändrat rutinerna - ingen undkommer nu längre....

Iväg till MDC (Medya Diagnostic Centre) med chaufför för säkerhets skull. Jag är inte den mest tillräkneliga personen här på jorden i samband med saker som blodprovtagning. Brukar i allmänhet be om en brits att ligga på. Mitt huvud kan få för sig om att svimma, ja det har faktiskt hänt! Mina försök att konversera med personalen på engelska misslyckades. Klen tröst. Man fick klara sig själv. Hela inrättningen var toppmodern och alldeles sprillans ny. Varenda pinal fräsch och personal under upplärning. En jättefin mörkt turkos bred stol att klättra upp i. Tänk, bara färgen! Bättre kan det inte bli. Det gick bra den här gången. På hemväg kröp det fram att min snälle chaufför saknar körkort. Inte lätt att veta vad som är säkert och inte....

Med eller utan vatten - beror på...

Det är Ramadan nu, det har just börjat. Och det märks. Inget te serveras på kontoret, inte kaffe heller för den delen. Har tagit med vattenkokare för att kunna göra det själv. Om man fastar på riktigt dricker man inte heller vatten. Ingenting. Frågor kommer om att arbetstiden kunde vara en timme kortare. När man vill träffa bossen kan man få veta att han sover. Har lagt märke till att även andra ta sig en tupplur. Kan bossen så kan jag, eller?

Förråden är tömda. Är det månne för att folk inte ska fuska. Jag har några få vattenflaskor i mitt kylskåp, tar strax slut. Men det är klart att man smyger lite med drickande och ätande för att anpassa sig och skona de fastande från frestelser. Medhavd matsäck eller lunch med någon som inte fastar. Många restauranger och andra aktiviteter har stängt. Mycket av hänsyn faktiskt. Man drar sig tillbaka, blir lite inåtvänd. Kan bli en mjuk övergång efter semestertiden. Men det får bli med vatten, inte utan vatten.

Välkommen tillbaka!

Just vad man först möter när man kommer tillbaka! Redan på Arlanda med MCA Airlines goda service och trevliga bemötande som följer en längs hela resan.

En chaffis som väntar på Erbils flygplats. Syrsornas högljudda konsert på marken invid parkeringen. Värmen och de vanliga dofterna i ett nattsvart sovande bostadsområde. Röklukten utanför dörren.

Värmen som finns var som helst på jorden där man lärt känna människor, platser, dofter och gemenskap. Den mänskliga värmen blandad med resterande värme från gårdagens sol. Mitt i natten. Tillbaka i Irakiska Kurdistan. Tryggt och välkänt.