Gustav Rudberg har gjort den här litografin. Nu har den kommit upp på väggen på mitt kontor. En ordentlig kontrast till vad som annars finns på väggarna här. Men det känns bra, en vy av ett tremastat segelfartyg. Ett exotiskt inslag i den här miljön. Närmaste liknelsen jag kan komma på skulle väl vara Noaks Ark. Ett tack till Rotaryklubben Sergel vill jag också framföra. Jag tycker presenten gör sig allra bäst på en vägg i Kurdiska Irak så att jag får möjlighet förklara var den kommer ifrån, varför jag fått den och motivet i sig. Hemlandstoner. Tack!
De här druvorna riskerar hamna i mun och mage innan vi ens hunnit hem till huset. Nå det fanns mer än tillräckligt så det fyller både magen omgående och en hel korg att ta med hem. Sol och värme gör druvor till något helt annat här än i nordligt klimat, otroligt söta, fullmatade och mycket smakliga. Helt mogna. Långt uppe i de kurdiska bergen. Långt från stadens damm och avgaser. Inte lagrade i väntan på leverans till butik. Inte behandlade för att klara någon lång transport. Mumselimums.
Tillåter mej en liten reflektion härifrån över vad som just nyhetskommenterats i Sverige i samband med konferensen EDD European Development Days. Det har uttryckts kritik från åtminstone två afrikanska ledare att man inte kan ordna mat på bordet så speciellt snabbt med att ge bistånd till att ändra på styrelseskicket i fattiga länder. Att det vore bättre om biståndet i högra grad användes till mera direkta åtgärder såsom byggandet av infrastruktur när man vill bekämpa svält och fattigdom. Jag tror faktiskt kritiken är berättigad. Att se till att det finns fungernade transportleder, elektircitet, vatten och telekommunikation gör det faktiskt enklare för den indiviuella människan och lokala småföretagare att kunna driva sin verksamhet, att transportera varor fram och åter, att skjutsa människor till sjukhus, att ringa och komma överens om saker osv. Tänker man kanske lite fel bland de styrande i de där mätta länderna där detta med fungernade infrastruktur är en självklarhet. Mat kommer inte med självklarhet och snabbt ut ur en demokratiskt vald styrande församling. Det kommer från en åker, en lastbil och en affär som säljer det. En av förutsättningarna för att själv orka bryta sig ur förtryckt är att det först kommer mat på bordet snabbare.
Idag är det FN- dagen 24 oktober alltså. Igår var jag inbjuden till FN, till en vän som jobbar där. Men jag släpptes inte in. Och min vän får inte gå ut, får enbart vistas innaför muren. Inget besök tillåts på fredagar och lördagar enligt reglerna. Vi gör ett nytt försökt på söndag. Muren runtom är det enda jag hittills sett av FN här. Ingen aktivitet på utsidan. Jag hör eller ser heller aldrig någon prata om att det skulle försigå något ute i verkligheten i Erbil och Irakiska Kurdistan men alldeles säkert gör det det. Den enda aktivitet jag sett av FN sedan jag kom till Erbil är att muren målats. Tidigare betongfärg men numera en blå-och vitmålad mur.
Så här kan man sälja grönsaker och frukt. Ofta i kombination med högljudd muntlig reklam. Den här mannen har nog redan sålt det mest och vill bara bli av med det sista. Han vinkar glatt när jag tar kort trots att jag inget köper. Nej, jag vill nog gärna välja en plats där inte grönsaker och frukt vandrat omkring på dammiga gator och bland biltrafiken, okännt hur länge, innan det hamnas i min hand och min mage.
En pojke kom och ledde en åsna, passerade bilen, vek av ner en liten brant väg mot floden. Åsnan gick slött efter pojken så långt. Men inte sen. Åsnan tog ledningen, fort gick det. Den travada på snabbt nerför vägen. Den hade fått syn på floden, kommit på att den var törstig. Då var det bara för pojken att på bästa sätt försöka hänga med i svängen. Pojken klarade det nätt och jämt. Synd att kameran inte hängde med, hann inte få en bild på ledarbytet.
Städarna är alltid glada och käcka. Vinkar glatt så fort man ser dem. Städar när man ber om det. Ja, om det inte glöms bort vill säga. Vet inte riktigt om det är mannen i receptionen som glömmer be dem eller om de har en arbetsledare som glömmer be dem eller om de glömmer det alldeles på egen hand. Att reda ut vem som glömde vad vid varje tillfälle är en omöjlighet. Men till slut kommer de med dammsugaren och nån liten trasa, glada och vänliga. Två åt gången. Svisch så har det grejat runt lite och anser sig ha städat. Vill man vara säker på att smulorna är borta, lorten av skorna vid dörren borta, golvet i badrummet rengjort m.m., så får man peka ut varje sak speciellt. Samma sak med fönsterbänken, under sängen, handfatet osv. Pojkarna gör lite lagom mycket varje gång, lite lämnat åt slumpen vad, utan att få det 100% rent någonstans. Men glada är dom, pojkarna. Pratar man med mannen i receptionen så ursäktar han sig med att de är bara bondpojkar och inte så duktiga. Bahhh, han i receptionen skulle väl kunna lära dem - eller? Kanske kan inte han heller. Ingen av dem verkar riktigt har förstått sin uppgift. Det har med yrkesutbildning att göra. Tänk den som ändå fick ha sin egen dammsugare och slapp uppassningen. Men glada och trevliga är dom. Så egentligen gör det inte så mycket. Det blir lite städat varje gång i alla fall.
Varma sköna lagon varma kvällar. Äter kvällens mål mat på uteservering. En pizzeria. Det finns fler som äter där. Här är en av dem som helt uppenbart anser sig berättigad till sin del av pizzan. Den lille gynnaren blir så påträngsen att den reser sig upp mot min stol. Då får den ett glas vatten över sig. Håller sig sedan på behörigt avstånd. Dvs 50 cm längre ner och båda fötterna på jorden, beredd att flytta på sig om det skulle komma en ny dos vatten.
Att byta kontorsrum innebär att alla saker ska flyttas. Med många kockar i soppan som jobbar och gnor på det bästa dom kan minsann. Får man lägga sig i hjälpa till? Nejnej, bara ta ett glas te eller två under tiden. Hade man pärmarna i en viss ordning? Ja. Hamnade dom i den ordningen när flytten var gjord? Nej. Dessutom var de blandade med pärmar som inte var min utan skulle flyttas åt annat håll. En kul eftermiddag att få ordningen återställd så som man hemma tagit för givet utan att ens fundera på saken.
Vad kan möta nder promenaden hem från jobbet måntro? En liten åsna kanske? Jo varför inte. Men nog tycker jag den har förirrat sig lite fel. Den går bättre ihop med fårflockar ute på landet bland avtorkat gräs och jord än bland bil-"flockar" på asfaltmark inne i stan.
Det påstås att de är så många som åtta miljoner. Svårt att föreställa sig. Hur tänker de? hur mår de? Hur känner de? Hur lever livet med dem? och livet runt omkring dem? De syns just inte här. De är inte ute på stan. De jobbar inte för egen försörjning. I alla fall inte så många av dem. Alla Iraks änkor handlar det om. De blir försörjda. En del av staten där mannen kanske tjänstgjorde som polis. En del har också många barn. De barnen ser gemensamt till att ta hand om sin lilla mamma. Lilla mamma kanske inte har alla sina sinnen helt i behåll. Inte kroppen heller. Efter ett mycket hårt liv i en hård tid. Ett liv med många sorger och bedrövelser och fyllt av ond bråd död och osäkerhet om morgondagen. Fantastiskt att de överlevt. De är vanligen varmt omhuldade av sin familj. Men tänk de där barnen som for till Sverige. Hur många av dessa änkor har något eller några sina barn i Sverige måntro? Skulle vi kunna tänka oss att ta oss an några av alla dessa krigsänkor i Sverige? jag menar några extra. Bara några till? Ifall de vill komma till oss förstårr? Kan vi tänka oss att omhulda dem lite extra? Att också stödja deras barn till att kunna fortsätta med detta sätt att ta hand om sina äldre? Det vore väl inte så värst mycket begärt? Dagens lediga dags-fundering. Det är ju fredag.
En överstruken trumpet på vägskylten. Ganska ovanligt vägmärke. Man får alltså inte tuta med bilen. Inte väsnas. Inte hojta och stoja. Så är det menat. Då lossnar stenar på de bitvis helt lodräta bergväggarna. Ljud kan stutsa mellan bergäggarna på ömse sidor, förstärkas kanske? och på så sätt ge vibrationer som får sten att lossna och falla ner. Kan det vara så måntro? En enda liten försiktigt "tut" gör nog ingenting men när hela gänga stojande ungdomar kommer farande i sin ungdomliga vrålande lycka, jag då kan olyckan vara framme. De kommer på helgdagar det kan bli långa bilköer och en hel del tumult. Man picnic´ar och festar och dansar Och det är högljudt i och utanför bilarna. Egentligen som ungdomar är mest. Men de här vackra bergssidorna tål inte det, de rämnar av vrålet. Fast bara en sten i taget.
Inte nog med att källvattnet från KANI är hälsosamt och gott att dricka det fins även annan kraft i det. Vattenkraft. Minikraftverket längst er i bergklyftan, längre ner än vattenfabriken, längre ner än vägen som Hamiltonbyggde på 1920-talet, längre ner än det spretiga vattenfallet med sina turistanläggningar och längre ner än byn, den ursprungliga byn Bechal Där finns det lilla kraftverket. Alldeles nybyggt. Byggt av Korea. Och invigt för tre dagar sedan. Tror det var tursitministern som gjorde det. En enda megawatt ska det leverera. Men det räcker faktiskt till byn, vattenfrabriken och turistanläggningarna, hela det lilla lokala samhället, dess invånare och dess egna näringsgrenar. Fantastiskt. Snillrikt. Grön kraft direkt. förnyelsebar energi. Från noll till det ultimata i ett enda steg.
Vilken speciell kväll. Great Thanks to America! Kolla först in fotografen som tog kort. Maken håller i henne så hon inte ramlar. Jag fotar också, fniss. Det egentliga föremålet för kvällens foton är de två killarna. Den äldre till vänster heter William Shepherd. Vet inte om namnet säjer er något. Nåja, ikväll har jag för första gången skakat tass med en livs levande riktig astronaut. Det går inte av för hackor! Bill ska själv berätta och visa sin 30 minuter långa film på skolor här i Kurdistan. Filmen handlar om den rymdstation som finns hängande över vår gemensamma jord och där just nu 6 andra människor, både astronauter och kosmonauter samarbetar. Bill var med när den byggdes 2001 och det är det filmen handlar om. Samarbetet mellan öst och väst i rymden. Det var mitt företag ihop med amerikanska partners som står för kalaset. Det känner jag en viss stolthet för.
En underbar doft fastnade i näsan i trädgården här där jag bor. Vilken sorts blomma? Lite som Shersmin. Men nej. Det är nog någon av rosbuskarna, den stora vita skulle jag tro. Lagom varmt och skönt för en helt ljuvlig kvällspromenad i gott sällskap. Många andra som också är ute och går. Det är milda sköna vädret. Men nu råkar jag vara klädd i svarta byxor och även T-shirten är mörk. Det syns inte. Har jag inte redan insett att trafik är det farligaste här? Har jag inte förstått att det inte heller finns gatubelysning på alla ställen där jag vill gå? Att belysningen inte finns beror mestadels på att när det är ont om elektricitet så gå andra saker före. Bilarna kan ju lysa upp ute på gatorna men inte inne i husen så att säja. Promenera i mörkret lite läskigt faktiskt. Att inte synas ordentlig. Man kollar en extar gång innan man passerar en vägbana. Ännu läskigare om man ser sig omkring lite till. Ingen enda reflex på någon enda av alla vandrare och gångtrafikanter. Trafiken är ju redan det bevisat farligaste. Varför göra det ännu farligare genom att vandra i mörker utan reflexer? Det skulle kunna bli ett nytt litet projekt. En mission. Vem kan skicka med 1 ton reflexer från Sverige måntro? Eller kan man köpa dem här men ingen gjort det. Än. Dålig affär. Det skulle verkligen behövas mändger av reflexer dessa ljuva sköna kvällar med alla människor och den dåliga gatubelysningen. Att promenera är ju annars hälsosamt och rogivande. Ett mycket bättre alternativ än enbart slötittande, slösittande framför TVn. Man skulle kunna dela ut reflexer till alla man ser på de här promenaderna. Till alla man känner också för den delen. Nåja, det kanske inte behövs ett helt ton reflexer - blir det kanske för mycket promenerande för min del då. Men nog skulle jag kunna göra av med några hundra eller tusen hazar i alla fall. Vem skulle kunna skänka mej dem och skicka hit dem? Hallå Sverige, någon där som har lust att bidra? Får fundera vidare på den här idén.
