Irak-Lena

Fint skrivet om samexistens i Irak.

2010-01-23T20:00:00.000+03:00

Se här. Visst vore det fint om vi kunde fokusera mera på samexistens överallt. Och samlevnad. Att älska sitt eget hemland och hela mänskligheten samtidigt.

Tuff tjej!

2010-01-19T19:00:00.000+03:00

Valet att åka till valet i Irak. Här rapporterar min vän Delvin om sitt arbete och väntande i Amman för att komma in i andra delar av Irak. Radioprogram från Sveriges radio P4 Sörmland. Hon är en tuff tjej hon!

Kontakten med makten VISA(r) sig

2010-01-14T20:00:00.000+03:00

Om tillstånd om igen. Ett visum är också en sorts licens, ett tillstånd. Kan vara antingen utresevisum eller inresevisum. Som Irakier i Irak krävs på något sätt både och om man vill resa ut i världen. Det behöver inte vi svenskar, varken för att för att få resa till Irak eller till massor av andra platser i världen. Vi har större frihet. Den friheten måste ges även till irakier. Vem kan (och vill) förändra detta måntro?

kontakten med makten - smörjolja

2010-01-13T20:00:00.000+03:00

Det är viktigt hur man fattar beslut om naturresurser. Olja ses i Irak som en naturresurs. För att få utvinna naturresurser krävs tillstånd. Tillstånd i många olika led. Men det räcker inte alltid med en licens att utvinna oljan. Eller gasen med för den delen. Det krävs exportlicens om man vill sälja och därmed exportera till andra länder. Då måsta man veta vem som har rätten att utfärda en sådan licens och sedan uppfylla de kriteries som utfärdaren och utföraren har att rätta sig efter. Har man ingen exportlicens för olja från Irakiska Kurdistan så kan man således enbart sälja produkten inne i Kurdistan. Eller kanske snarare i Irak. Landet kan då förbruka sin egen olja för olika ändamål, bränsle eller som råvara i sin industri. Man kan alltså inte använda sin olja som bytesmedel/smörjolja i internationell handel för att byta till andra varor man behöver. Kurdistan behöver varor från andra länder och behöver därför kunna exportera sin egen olja. Företagen behöver kontakten med makten för att kunna få en exportlicens.

Kontakten med makten

2010-01-12T20:00:00.000+03:00

Att vilja förändra något, hur gör man då? Man kan inte alltid bara vänta på att det ska ske av sig självt. Eller att någon annan ska göra något.

Första steget till förändring måste vara att se vad som kan och behöver ändras. Att se sig omkring.

Nästa steg kan vara att påtala det för någon. Kanske föreslå en lösning. En idé.

Man kan förståss ge medel, pengar till andra som kan göra förändringen.

Men det krävs alltid någon som gör det. Som ger maten till den hungrige, Som bygger huset åt den som inget har. Som anställer den arbetslöse osv. Den som bestämmer att göra det är den som har makten.

Oftast krävs mer än individuella insatser. Ofta krävs något annat än enbart pengar och någon med vilja och kunskap. Någon med ännu mera makt. Kanske en myndighet eller institution eller organisation eller i bästa fall vald demokratisk församling. Ett parlament eller ministerie eller så.

Då behöver man kontakten med makten. Vägen dit och kontakten med makten är olika i olika länder, i olika samhällen, nationer.

På banken - eller inte - hur fungerar det då?

2010-01-11T23:52:00.003+03:00

Möte på banken. Man går dit och lämnar en låneansökan. Man kan lita på att där finns pengar. De pengar man satt in där finns kvar och man kan använda dem när man behöver dem. Sätta in och ta ut. Däremellan använder man ett plastkort. Enkelt helt enkelt. Så fungerar det inte i Irak av idag. Där använder man kontanter. US-dollar (USD) eller irakiska dinarer (IQD). Ingen vanlig människa har sina pengar på banken. Möjligen en del företag och personer med makt, position eller extra väl bemedlade. Inte vanligt folk. SKa man låna så går man i första hand till sin släkt och vänner. Til dem som bestämmer i den gruppen. I en stankultur. Känns inte som man är speciellt fri. Föreställer mej att beslut om vem som kan låna och använda pengar riskeras påverkas av vad de som har makten i släkten eller kretsen där man lever bestämmer. Fasta regelverk som våra banker har finns inte. Finns inte alls. Hur ändrar man på det här måntro?

Nytt jobb, nya förhoppningar

2010-01-11T03:23:00.004+03:00

Början på något nytt. Imorgon måndag. Ett nytt uppdrag för Iraks räkning. Även den här gången med början i, just det, Sverige. Precis som starten 22 september 2007. Det började med att en inbjudan från Irak damp ner i min e-post. Det glömmer man inte. Den här gången kom inbjudan från Sverige och med inriktning på Irakiska Kurdistan och kanske, förhoppningsvis vidare i Irak och MENA (Middle East and North Africa). Förresten så är NA redan med. Efterhand som det hela utvecklar sig kanske det kommer en och annan kommentar med anstrykning till mina tankar kring nya jobbet och nyttan för företag, organisationer och människorna i Irakiska Kurdistan. Jag har vänner och kamrater där att samarbeta med. Allt detta nya gläder mej mycket just nu. Nytt jobb och nya förhoppningar.

En riktig gentleman

2010-01-09T22:18:00.004+03:00

Finns det sådana nuförtiden? Var finns de? Jag har upptänkt att de finns. De finns i Irak, i Kurdistan. Det kan alldeles säkert vara svårt upptäcka dem i männens värld där. Man upptäcker det hemma. Eftersom männen till stor sköter och handskas med allt utanför hemmets lugna vrå så finns det riktigt många uppgifter för dem som skulle kunna stå på listan över vad en gentleman gör. Ta hem det hemmet behöver. Och det rör sig inte enbart om hans egna behov utan även allt möjligt annat för familjen och för sina kvinnor, fru(ar), döttrar, mor osv. Denna service är långt ifrån lika självklar i Sverige. Speciellt inte i en stor familj med flera generationer i samma hus samtidigt. Då drar man sig gärna ur alltihopa för sin egen bekvämlighets skull. Individualister som vi blivit. I Kurdistan kan man inte göra det. Finns inte på kartan. Finns inte utrymmer för det. Men jag harfaktiskt hittat en gentleman i Sverige också! Han upplät sitt utrymme i vintersportstugan till just mej. Sitt rum, sin egen säng till och med. Åtta nätter i följd. Utan prut. Utan att ens tänka på det själv. Att han faktiskt gjorde mej en värdefull tjänst på det sättet. Med åtta personer i en stuga med sju bäddar blir en utan egen plats och får sova på golvet eller i soffan eller ihop med någon annan. En sådan man är värd att bli kallad en riktig gentleman. Tack Ymer 6 år.

Ett syskon

2010-01-03T20:00:00.004+03:00

Nu har det kommit ett syskon, en ny blogg parallellt med denna. Den skrivs på engelska. Namnet på den är Iraq-Lena. Måhända blir innehållet likartat, åtminstone då och då. Exakt hur det bli med den saken står ännu skrivet i stjärnorna.

Nya tag - ny inriktning

2010-01-02T20:00:00.000+03:00

Nytänk kan vara på sin plats vid nytt år. En ny inriktning på inläggen. Förra året skrevs alla inlägg från insidan av Irak och på plats där. Nu blir det mer från insidan av andra halvan av Irak-Lena, från insidan av Lena kan man säja. Mera inriktning på funderingar och undringar i vardagen oavsett vart i världen man sig vänder. Men med bibehållet fokus på Irak. Välkommen att följa med på en inre resa!

Alternativt Gott Nytt År - Utan raketer

2010-01-01T00:00:00.001+03:00

Tänker på detta med att skjuta raketer. Ljudet avd dem. Boom, boom. Högt ljud som inte går att stänga ute. Tänk om man har erfarenheter av raketer och bombning av annat slag. Skräckfyllda upplevelser. Tänk om de sitter kvar år efter år. Tänk att det finns människor som upplevt detta i Irak och som nu firar nyår i Sverige. Dags för nya traditioner kanske. Tänk om vi kunde ha ett nyårsfirande med lite lugnare, rofyllda inslag som ett alternativ för dem som behöver.

Smack smakar smaskens!

2009-12-12T03:02:00.001+03:00

Hmmm, kom på ett litet julklappstrix.

Smack från Kurdistan, små fröer. Eller är det bär. Hårda är de. Gråbruna. Man stöter dem o morteln. Inuti är de röda. Smakar lite åt citron. Strö på din grönsallad. Smakar smaskens. Smack.

Har smack över om nu någon skulle bli nyfiken!

Pirozbi Newroz och tack för mej för 2009.

2009-12-09T20:00:00.000+03:00

Den här bloggen om min vardag i Irakiska Kurdistan avslutas nu. När jag visade den här bilden för en äldre människa här kom den spontana frågan: Var i Kurdistan är det här? Det gick inte att svara på. Det kan vara från många ställen. Det skulle kunna se ut så här lite varstans. Både i Kurdistan och i Skandinavien. Konstnären heter Richard Insulander och den här bilden gjorde han långt innan han själv kom att besöka Kurdistan. Världen ser inte så olika ut som vi tror. Bara lite annorlunda. Det här blir alltså sista inlägget. Kanske återkommer jag. Gott Nytt År!

Pirozbi Newroz!

Att köra mot rött ljus

2009-12-08T20:00:00.000+03:00

Det kan handla om trafik. Men det kan handla om civilkurage också. Kanske ska man inte alltid göra som man blir tillsagd och som det förväntas av en. I Kurdistan är vi rätt många som kör mot rött ljus ibland. Men man måsta se upp ordentligt och vara försiktig när man gör det. Så att ingen kommer till skada.

Svampskörd

2009-12-07T20:00:00.000+03:00

En av mina frågor har med ja besvarats. Det finns svamp i Irakiska kurdistan. Champinjoner. Oooohhhhhh vad de doftar gott! Redan plockade. Undrar när jag kan få följa med och plocka svamp jag också.

Ska man vara rädd?

2009-12-06T21:30:00.002+03:00

Pesh Merga, militärer på parkeringen. Ska man vara rädd då? Absolut inte. Dels är det vanligt här, dels ska man nog vara tacksam att de finns. En påminnelse om verkligheten bara och det kan ju vara nyttigt.

Blandade byggen, blandade känslor

2009-12-05T20:00:00.001+03:00

Nybyggt hus, inflyttat klart nu. Har sett det växa upp under mina promenader.

Nu har man flyttat in. Nytt och fräscht. Härligt.

Men snett över gatan ligger taggtråd kvar på taket. Stålbalkar gapar. Blandade känslor.

Sällskapssjuk bäbis

2009-12-04T01:03:00.005+03:00

Det här lille krabaten är bara 9 veckor gammal. En minipapegoja. Uppfödd på holländsk papegojfarm. Vaccinerad och kontrollerad och importerad hit enligt konstens alla regler. Han fick följa med sin nya matte i en speciell flygbur. Man kan inte ha djur i handbagage. En omständlig och kostsam procedur. 200 dollar. Men nu har fått det bra. Han har bra familj och egen rymlig bur. Mat för 6 månader fick han med sig för säkerhets skull. Men han är otroligt sällskapssjuk. Sitter på någons axel eller som här på knät. Han kan flyga, men vågar inte om det inte blir för lång. Bara några decimeter. När han ska nattas och sova i sin bur har han fått en alldeles egen liten handduk som han kryper in i. En dag försvann han. Matter skulle byta kläder, satte ner honom en kort kort stund bara för att ta på en annan tröja. Vips var han försvunnen. Han hade krupit ner under en filt. Tänk om matte fått för sig om att sätta sig ner just där....Ingen i familjen vågar tänka tanken tillplattad papegoja. Små papegoj-bäbisar vill alltså gömma sig under en filt eller handduk när de blir lämnade ensamma. Sympatiskt.

Värmare

2009-12-03T20:17:00.000+03:00

Två varianter på värmare. Värmekamin, otroligt effektivt. Direktstrålande. Mjuk skön filt att krypa under. Också effektivt. Kombinationen är helt oslagbar här just nu. Fungerar bra ner till sådär +10°.

festlokal

2009-12-02T20:03:00.003+03:00

En enkel lokal kanske men stor. Den rymmer bröllop med flera hundra gäster. Också "graduation party" och kanske andra liknande händelser. Många människor möts, en anledning bära vackra kläder, musik. Glädje. En festlokal.

Enkel mediareklam

2009-12-01T20:12:00.004+03:00

Ritat längs muren mot gatan, smart bra reklam och enkelt budskap.

Spärrad väg, genväg eller omväg

2009-11-30T20:03:00.002+03:00

Visst kan man gå varsomhelst. Här är lugnt överallt. Men ganska ofta är vägen spärrad. Så här. Då får man gå runt och det kan bli en avsevärd omväg det. Eller genväg är senväg.

Till kyrkan i advent

2009-11-29T20:12:00.003+03:00

En kyrka i Ankawa. Gudstjänster på söndag även om lediga dagen för de flesta är fredag. Man kan ta lite ledigt på söndagen ifall man vill gå i kyrkan på första advent.

Världens sämsta arbetsgivare

2009-11-27T20:03:00.005+03:00

Det lär vara svenskar det! Personlig uppassning i andra länder. Vi vill ju vara vänner med personalen. Det går inte. Det funkar inte. Kulturkrock. En del av min vistelse i Irak har jag haft det. Maten kom och ställde sig på bordet framför mej. Visst var det bekvämt. Lyxigt? Kanske. Men det passar inte mej. Jag fick inte välja maträtt. HAN bestämde Den andre som var husets herre. Jag fick för all del helt bestämma tidpunkt när jag ville äta och jag behövde ju inte äta upp allt. Det kunde jag inte. Alltid var det för mycket. Vissa dagar blev det ingen mat. Personalen (han) ringde, en faster kanske hade dött ena gången. Då går det före att åka till den famlijen och sörja. En annan gång var fruns mamma sjuk. Familjen hade alltid företräde. Ibland fanns inget att äta och jag hade ingenting att göra egen mat av, ibland kunde jag tassa ner till personalens lilla skyffe och ta mat på egen hand. Man kunde aldrig vara helt säker. Av någon anledning så hände dessa icke-mat-tillfällen enbart när husets herre inte fanns på plats. Då gick HAN före liksom.

Men frukost på bestämd tid. Serverad. Underbart. Det passar mej. Jag som är så morgontrött. Frukost ska vara precis samma från dag till dag. Jag fick faktiskt en egen önskan uppfylld när jag bett om det. Alla dagar därefter. Ett glas juice extra. Tänk om frukost alltid kunde trollas fram på det viset.

För denna service fick jag betala i efterskott. En tredjedel av totalen skulle jag betala i slutet av varje månad. Mat för fyra personer. Visste aldrig hur mycket det kunde bli. Bestämde ju inte vilken mat som skulle hamna på bordet och kunde inte heller vara helt säker på att det blev någon mat. Nej, det fick bli slut på det där. Sådan service passar inte mej. Fick offra den fantastiska frukosten i det beslutet.

laga mat i mikro

2009-11-26T20:31:00.000+03:00

Gör precis likadant som hemma. Bara det att korven är gjord på kyckling.

För en som inte har matlagning som hobby är detta OK men det hindrar inta matätande kan vara en hobby för det.

Avsked kan se olika ut

2009-11-26T01:25:00.000+03:00

Jag kan välja flyget, snabbt och bekvämt. Åka hem.

Ett annat sätt är att vandra över bergen. Mödosamt och osäkert. Kanske på väg bort, inte hem.

Mogna apelsiner

2009-11-25T20:03:00.002+03:00

i Nu är rätta tiden för apelsiner och andra citrusfrukter. Finns i nästan alla trädgårdar, på alla villatomter. I min barndom kom apelsinerna till Sverige lagom till jul. Det är helt enkelt för att de mognar nu. Det är deras säsong.

På vägen till jobbet

2009-11-24T20:03:00.001+03:00

Jag går till jobbet varje dag. Huset, målat i orange rakt fram är målet. Där finns kontoret. Eftersom det är ont om kontorsbyggnader hyser många företag in sig i familjehus. Villor. Behöver man större utrymme hyr man en villa till. Och sedan ytterligare en. Vi har fyra stycken att rotera mellan just nu. Det är inte inte speciellt praktiskt men det duger bra som en temporär lösning. I väntan på nya fina och ändamålsenliga kontorslokaler.

Antenner

2009-11-23T20:03:00.003+03:00

Tänk, utan antenn skulle jag inte kunna få ut det jag skriver nu på internet. Den lilla fyrkantiga på taket på mitt hus är bara första steget. I andra ändan finns en mast med flera antenner på. Och så håller det på. Samma sak om jag lyfter mobiltelefonen och ringer någon eller SMSar. Samma sak överallt. Antennerna på taken, tallrikarna, därifrån kommer alla kanalerna op TV. Inget av allt detta har funnits särskilt länge. Och snabbt har vi vant oss och tar et fören självklarhet. Nå, en del kanske tror att det enbart tillhör ett väl fungerande samhälle som Sverige. Så är det nu inte. Om man vänder på det då. För att få ett väl fingerande samhälle räcker det alltså inte med antenner. Det behövs andra sorters antenner som lyssnar på andra sorters signaler. Det behövs riktiga livs levade mäniskor. Som lyssnar och som talar. Som ser och noterar och som åtgärdar saker. Hela tiden behövs detta. Man kan visserligen få mycket kunskap och information på avstånd, via internet, via TV, via telefon, via böcker och filmer.

Ljud, bild, rörelse i bild och ord får vi men inte lukter, kombination av olika lukter samtidigt, inte heller smak. Och inte uppleverlsen av Nu:et - kombinationen av den egna känslan. Så det hjälps inte. Att vara på plats och nära ger mer. Speciellt om man försöker ha alla sina egna sinnen öppna som om de vore antenner.

Holländska blommor

2009-11-22T20:03:00.003+03:00

Superfräscht! Doftar härligt. Diskussion om doften var äkta eller ej, samma med färgerna. Svarta tulpaner kom på tal. Holländska blommor men köpta i Erbil. Vi har dom väl i Sverige också va?

Sugen på färska dadlar?

2009-11-22T00:17:00.002+03:00

Härodlat är alltid bäst. Just nu och under några veckor är det säsong för färska dadlar. Alltså inte torkade som man kan köpa i Sverige. lagom till jul Det blir så mycket mera smak med färskt och odlat här. Dadlarna är ofta dammiga redan där de växer och köper man dem färska måste därför tvättas ordentligt. Därför ligger de på hushållspapper som suger. Purfärska. Smaskens helt enkelt.

IKEA Food påsen

2009-11-21T20:00:00.002+03:00

Marabou + Leksands knäcke i påsen. Mums.Med det kom från Tyskland, en tysk bekant. Hallå! IKEA behöver finnas här. NU! Möbler och inredning mitt i värsta byggboomen.

Utan vaccin

2009-11-20T20:00:00.001+03:00

Har frågat hur det står till med vaccin för H1N1 här i Irak. Ingen vet riktigt. Det är information på TV och lite varstans om hur man kan skydda sig och andra mot smitta. Affischen på bilden har åkt upp lite varstans på jobbet under min försorg faktiskt. Men något vaccin har ingen sett till. Inte för någon. Då behöver man heller inte prioritera vem som ska få, inte skrämma slag på vissa om det skulle vara farligt att vaccinera sig, eller stå i kö för att få det. Inget av detta. Annorlunda här alltså. Om det kommer något vaccin hit? Det vet vi inte. Den som (över)lever får se :-)

Shanidar Konstgalleri

2009-11-19T20:03:00.000+03:00

Ett konstgalleri mitt i Shanidarparken. Det är gratis. Bara att kliva in. Bara att andas in. Både musiken och bilderna, konstverken, skulpturerna. Jag tar inte kort därinne. Den som vill se och beröras ska själv gå dit. Musiken är vacker, lågmäld, kände igen då så väl ledmotivet i filmen "Love Story", tänk vad länge sedan! 60- eller -70 tal, minns inte exakt. Bilder och skulpturer berättar nutidshistoria från Kurdistan. Hästar, människor, hus, miljöer, landskapet med bergen och byarna som klättrar, vattnet. Känslouttryck och synintryck. Det mesta är andlöst vackert men en del bilduttryck visar också andra sidor av historien, för mej omöjliga att beskriva. De behöver ses. Ibland i vardagen ser man dem i ögonen när människor med ord berättar en del av sin historia. Anställningsintervju eller småprat och umgänge. Det går inte spårlöst förbi. Det fastnar.

Lekparken

2009-11-18T20:03:00.000+03:00

En sko i rännstenen

2009-11-17T23:11:00.002+03:00

Hur har den hamnat där? Den kan åkt av när man skulle in i bilen, det mest troliga. Var är foten den var avsedd för? Var är sko-maken måntro? Kanske en sovande liten människa som just då inte kände att skon åkte av.

De små fötterna har säkert andra skor, det är bara några meter till en alldeles ny skoaffär om det skulle behövas nya.

Inte bara en personlig framgång

2009-11-16T20:03:00.002+03:00

Hon har fått beskedet. Lön för all mödan. Det strålar om henne. Vid årskiftet kommer hon att få sin utnämning. Till domare. Kvinnlig domare i Irakiska Kurdistan. Hon berättar att de var två kvinnliga kandidater av 52 som gick upp på prov. Muntligt prov. Bara en enda fråga. Man fick alltså ett enda rättsfall att redogöra för. Muntligt och omgående. Inom vilken lagområde kunde man inte veta innan. Flera månaders hårda studier och en enda fråga avgör om man ska klara det eller ej. Inte så konstigt om det strålar omkring en då man klarat det. När ens önskan och dröm nu går i uppfyllelse. En personlig framgång förståss. Men ännu mer en framgång för landet, ett land som varit laglöst men är på god väg ta sig ur det. Att få en ung, kvinnlig domare till sig för flera decenier framåt. Lycka till, båda två!

Shanidar Park i fredags 13 november

2009-11-15T21:52:00.002+03:00

Händers och fötters verksamhet

2009-11-14T21:30:00.003+03:00

Vad gör vi med våra händer? Allt möjligt. Här är en sysselsättning. Pärla för pärla kan man vandra med händerna. På samma sätt som att en tanke följs av nästa tanke. Eller när man skriver, bokstav för bokstav, ord för ord, mening för mening. Eller när man stickar, maska följer på maska. Eller fötterna som när man går. Steg följer efter steg. I en oändlig upprepning som emellanåt stannar av och sedan ta vid igen. Verkar vara något som hör mänksligheten till.

Tjuvläsa eller tjuvlyssna?

2009-11-13T18:53:00.002+03:00

Läser två böcker med totalt olika innehåll. ”The Shadow Factory” James Bamford med undetexten ”The Ultra-Secret NSA from 9/11 to Eavesdropping on America” och Jan Hjärpes ”Tusen och en natt & den elfte september”. Vem är det som tjyvlyssnar på mitt hjärtas röst? Är det en allmäktig gud som Allah eller är det NSA? Eller både och? Eller ingen alls? För en svensk är svaret enkelt. Det är FRA såklart.

En liten sötnos gör entré på kontret

2009-11-12T20:31:00.003+03:00

Denna lilla människa dök plötsligt upp på kontoret. Och nog fick hon uppmärksamhet alltid. Hon hade vaknat redan klockan sex imorse och visste att hon skulle få vara med på pappas jobb idag. Det var något alldeles speciellt viktigt det. Och pratat om det hade hon gjort hela morgonen. Men väl på plats här hade hon fullständig tunghäfta. Inte ett ljud kom ur den lilla söta munnen. Att försöka tilltala henne med något annat än kurdiska var ju inte att tänka på. Det var uppenbart alldeles tillräckligt att uppleva saken med uppspärrade ögon och öron.

En "tant" sprang iväg och köpte choklapudding och festis. Den lilla munnen öppnade sig när dessa läckerheter serverades. Xoshbi, Basha. Men något talat ljud kom inte ut. Inte ett enda ord. Såklart har jag tagit närbild när hon var vänd mot mej men det lägger jag inte ut på internet till allmän beskådan. Så det så.

Direktimporterad schweizisk choklad

2009-11-11T20:12:00.004+03:00

Lite choklad - mums en vanlig vardag bland kontorsråttorna. Direktimport "premium swiss chocolates" som besökare hade med sig igår.

Sorgeceremoni, andrum och farväl i gemenskap

2009-11-10T21:58:00.004+03:00

Fick möjligheten att delta i hur man ta farväl av någon man känner. På muslimskt vis och på det sätt kvinnor gör. I tre dagar pågår det. Igår gick det inte att planera in men med en dags varsel kunde vi. fyra kvinnor göra det. Två muslimer och två kristna åkte hem till vår gemensamma arbetskollega vars mor avlidit. Via köket passerar vi in i gästrummet där andra kvinnor finns. Alla sitter runt väggarna, en del i soffor och på stolar men de flesta på golvet. Man får ju plats många fler på det viset. Alla klädda i svart eller nästa svart, några med vita vackra slöjor - alla äldre kvinnor. Det är verkligen vackert, ser rent ut. Rena samveten tänker jag. Vitt symboliserar renhet. Svart är svart och mera vardagsnära. Ibland kommer det någon sorts bön ur en högtalare någonstans. Vet inte om det finns en officiant (mulla eller vad det kan heta) som läser någon slags bön, ramsa någonstans i ett annat rum. Högt och genomträngande. Många av kvinnorna mumlar tyst sina egna böner, ramsor då. Handrörelser men inte knäppta händer vilket jag får för mej - naturligt för mej. Dessemellan är det inte helt tyst men mycket dämpat, lite småprat, någon som kommer, någon som lämnar rummet. Någon som närmar sig någon annan för att meddela något. Man nickar lite till varandra. Allvarliga eftertänksamma miner. Någon enstaka tår syns. Den avlidna kvinnan var gammal och det är en naturlig sak att få lämna jordelivet tänker jag.

Andrum, tid för eftertanke även för mej. Att fundera över hennes liv, hennes söners, döttrars, sonhustrurs och barnbarns liv. Några av dem känner jag, några finns i Sverige av dem.

Ett stillsamt värdigt och vackert sätt att säja farväl och reflektera i grupp. Gör man sorjearbetet och farvälet på det här sättet, gemensamt, blir behovet av kristeam och andra moderna företeelser mindre. Tro och tradition har sina klara fördelar.

Landskapsgränser

2009-11-09T22:39:00.004+03:00

Det finns naturliga och onaturliga gränser. En bäck är en naturlig gräns. Eller en å, en flod, en älv. Vattendraget börjar där vattnet kommer. Varför inte upp i bergen. Men även bergen är en gräns.

Vatten som gräns och berg som gräns. Landskapet Erbil i Irakiska Kurdistan avgränsas av två floder en i norr Great Zab och en i söder Small Zab. I öster finns bergen mot Iran. I de bergen där båda floderna Zab föds som bäck. Men i väster då? Där kommer nästa flod, den stora mäktiga Tigris och tar hand om det goda vattnet från de två andra floderna. En naturlig inramning av detta landskap. Hur många svenska landskap har vi med samma fina inramning? De små bäckarna som börjar någonstans längs gränsen till Norge och sedan blir de stora floderna som den mäktiga Östersjön i sin tur tar hand om.

Går som tåget men inte på räls

2009-11-08T23:29:00.002+03:00

FF betyder Färska Fikon numera

2009-11-07T20:00:00.000+03:00

"Hej!

Såg att du var kvar på jobbet; Så här sent!"

"Här. Lite färsk frukt. Fick det från min mammas trädgård idag".

Stort vackert leende levereras av munnen samtidigt som mina händer tar emot frukten. En stor klase vindruvor och fikon inlindade ett jättelikt fikonlöv. Fikonen är lite kladdiga så det var bra med naturligt förpackningsmaterial.

Åhhhh tack säjer man, ändra från Zawita? "Ja, brorsan hade vägarna förbi".

Och jag som fullkomligt älskar frukt, står allra högst på min lista över favoritmaträtter.

FF får hädanefter byta betydelse från föräldrafritt till Färska Fikon. Vem vill vara föräldrafri om man har en mamma med sånt i sin trädgård i november månad? Inte jag och det duger så bra så med andras föräldrar också.

Matad via mobiltelefon

2009-11-06T14:22:00.002+03:00

På nätet kan man läsa Computer Swedens veckobrev. Det händer att jag gör det. I veckans upplaga stod att irakiska flyktingar i Syrien får sin matranson via mobiltelefon. Alltså ett SMS med en kod så att man kan gå och handla mat hos lokala handlare. Det är FN som ordnat det så fiffigt! I stort sett alla flyktingar har mobiltelefon säjs det. Jaha, det har man. Men alltså inte mat för dagen. Visst har världen förändrats. Men vart tog medmänskligheten vägen? Och den tröst och det mänskliga som dessa männisor säkert behöver i sin tillvaro. Den står tydligen in organet FN för. Inte i det här fallet i alla fall. Man lyser med sin frånvaro och handlar tekniklösningar för de pengarna som blir över. Är det acceptabelt för oss andra medmänniskor, att de som bestämmer gör så?

Nötter

2009-11-05T20:00:00.001+03:00

Nötter, nötter, nötter. Hur många olika sorters nötter och fröer det finns vet jag inte men många är det. Och det bjuder man på i alla möjliga situationer. Fick för mej att ha det på mitt kontor. Upptäckte att det finns magnet i dom. Vissa dras till dom. Går bra prata med nötter imunnen. Får mycket flera och besök och trevliga samtal på det här viset. En full skål räcker inte ens en hel dag. Men det vet inte mina kollegor om. De ser inte när och hur ofta jag fyller på....nötter...

Mothers Choice

2009-11-04T22:52:00.003+03:00

Hur mycket "Mothers Choice" är det här egentligen? Hur många mödrar förstår texten, jaja det finns kanske översatt också. Det finns många fler män som pratar engelska än kvinnor. Åtminstone bland de kvinnor som är hemmafruar. Har de valt den rollen måntro?

Men hur många förstår innebörden av texten då? Hur många mödrar är det som själva handlar? Ofta skickas fäder och söner ut för att skaffa med det som för stunden behövs medan kvinnorna (mor, döttrar, mor- och farmödrar ägnar sig åt kökarbetet därhemma). Så vem vänder sig texten egentligen till. Vem är det egentligen som väljer?

Hälsa på en gammal vän!

2009-11-03T20:03:00.000+03:00

Hej igen Mastura! Du har synts på bloggen tidigare om jag minns rätt. Trevligt att se dej igen. Sätter mej här hos dej en stund. Har tänkt jag skulle läsa på mera om dej. Det har inte blivit av än. Du vet, världen snurrar så fort. Man hinner inte alltid riktigt med i svängarna. Vilket vackert halsband du har! Och din huvudbonad beundrar jag också. Jag färglägger båda i min fantasi. Du tittar ner på de vackra blommor i olka färger man planterat hos dej. Du var alldeles säkert en fantastisk kvinna när du levde. Du är min förebild, vet du det? Hoppas flera andra också har dej som förebild. Så bra att du finns i parken här i Erbil förresten. Så att vi alla kan gå och hälsa på dej ibland när vi får lust. Så tryggt det känns att ha dej här. Hejdå, vi ses säkert igen! Det är som att hälsa på en vän.

Bildekor

2009-11-02T20:00:00.000+03:00

Snyggt jobbat! Inte så praktiskt i längden och kanske inte helt trafiksäkert i alla lägen. Men för en gångs skull. Undrar om hela bilen är en bröllopspresent måntro. Låt oss hoppas det!

Rotlös och ständigt uppkopplad - javisst, varför inte!

2009-11-01T10:00:00.000+03:00

Rotlös och ständigt uppkopplad, sådan är den moderne svensken. Men är det jag det? Tänkte jag när jag hörde Johannes Ekman kåsera via podradion idag. Jaa, varför inte. Men kanske inte på det sätt han beskriver det.

Fast rotad i min svenska uppväxt, en riktig lantis. Har efter modigt övervägande dragit upp mina rötter ur den svenska kalla gråsvarta rätt så lösa myllan. Och stoppat ner dem i den brunare, lite hårdare och när de regnar kletigare myllan, här i Irakiska Kurdistan. Många tusentals irakier har gjort den omvända resan. De hade förståss inte möjlighet att överväga saken utifrån samma grunder som en privilegierad svenne kan göra.

Det är inte så svårt nu längre att plantera om sig. Byta jordmån lite då och då. Ny näring. Att kunna växa med andra förutsättningar. Att bli gödslad med annan gödsel. I civilisationens vagga. Men man måste se till att få med sig rötterna och sedan se till att gräva ner dom i den nya myllan. Annars kan man inte dra nytta av den nya gödseln, den nya näringen. Känns inte ett dugg traditionslöst. Snarare tvärtom.

Att kunna vara städigt uppkopplad är en helt fantastisk tillgång såsom varande planterad en bit bort. Man kan hålla kontakten. Det kunde inte utvandrarna göra på Wilhelm Mobergs tid. De bara försvann. Från Sverige. Det gick lång tid mellan breven. Om det skickades några. Hur var det med skrivkunnigheten måntro? Tangentbordet är instruktivt och snabbt jämför med pappret pennan och bläckhornet. “Kladdar” man så finns det en bakåt-pil-tangent bara.

Med uppkopplingen kan man ju behålla de gamla traditionerna. Som att lyssna på programmet Sommar i P1. Nedladdat. När man vill. När solen och värmen och regnet därute nu i oktober-november mera börjar likna svensk sommar.

Man kan samtidigt fnissa åt isbrytande kommentarer på Facebook, grannen hemma som fick skrapa rutan imorse. Mejla kompisen om senaste idén om en gammal handarbetshobby. Inte kan jag sluta sticka&virka, det som följt med släktleden så långt tillbaka jag vet, bara för att jag inte sitter på en pinnsoffa hemma i ett 50-talskök i Sverige. Det går precis lika bra att göra det sittande direkt på en vacker orientalisk matta, med en rejäl kudde bakom ryggen och en hel skock storögda ungar runt omkring. Vari skulle traditionslösheten bestå?

Och trådlösheten då? Med internet upp i satelliten, den är förståss rotlös. Liksom det lilla SMS-ets väg hem till kärestan eller pratet som ringlar iväg genom luften från mobilens lur.

Så ja visst, rotlös och ständigt uppkopplad, sådan vill jag vara och är därmed en helt vanlig svenne som jag förstår det.

Goda framtidsdrömmar

2009-10-31T20:00:00.000+03:00

I lagom avskildhet, ni tittar på bilder i mobilen, ni pratar, vända mot varandra hela tiden. Vem som rör sig i omgivningen betyder ingenting. Inte just nu. Avspändhet. Vilken härligt syn. Hon och han. Jag hoppas och tror att det handlar om goda framtidsdrömmar.

Parkbänkar i Abdul Rahman Park Hawler

2009-10-30T19:41:00.002+03:00

Fredagsflanerande i Abdul Rahman Park. Provsatt några av dem.

Stockholmsmotiv på väggen

2009-10-29T21:37:00.004+03:00

Gustav Rudberg har gjort den här litografin. Nu har den kommit upp på väggen på mitt kontor. En ordentlig kontrast till vad som annars finns på väggarna här. Men det känns bra, en vy av ett tremastat segelfartyg. Ett exotiskt inslag i den här miljön. Närmaste liknelsen jag kan komma på skulle väl vara Noaks Ark. Ett tack till Rotaryklubben Sergel vill jag också framföra. Jag tycker presenten gör sig allra bäst på en vägg i Kurdiska Irak så att jag får möjlighet förklara var den kommer ifrån, varför jag fått den och motivet i sig. Hemlandstoner. Tack!

Att bo i tält hela året

2009-10-28T21:19:00.002+03:00

Att bo i tält kan vara trevligt ibland. Men kanske inte året runt. Inte på sommaren när det är hett. Inte på vintern när det kan bli kallt. Man får hoppas att de som bor i de här tälten har fotogenkamin och tillräckligt med bränsle. Eller kanske man kan sova bland fåren med mycket varm fårull omrking sig. Jag vet inte hur man gör. Men många av de internflyktingar som finns i Kurdistan lever så här med sina fårflockar. Ved till bränsle från träd finns alldeles säkert inte i tillräckligt mängd. Det är inte tillåtet att fälla träd heller. Halm och hö och torkade växter tänker jag att man behöver som foder till fåren.

Här är inte längre så varmt. Nätterna kan bli lite kyliga och det märks att det blir snabbt svalare nu.

Stavningskontroll och språkpolis

2009-10-27T20:31:00.000+03:00

Vi använder våra namn och bildar våra namn på olika sätt världen över. Och det är bara förnamnet! Är det inte så vi utbrister på ren svenska? Här används enbart förnamnet. Ingen stor bokstav behövs. Efter det egna namnet kommer pappas namn och sedan farfars och farfarsfars namn. Fyra namn i rad kan det alltså vara om man använder hela namnkombinationen. Vi kan kalla namnen A, B, C och D. Ok. Ibland drar vi till med två namn här då istället för bara det första. A B får duga. Kak A B tilltalar vi då denne herre. Herr A B. Men om nu någon annan med en annan uppfattning angående för- och efternamn får för sig om att vara artig och istället använder efternamnet. Eller OK de två sista namnen. Då blir det Mr. C D. Hur i hela fridens namn ska man då veta att Kak A är precis samma person som Mr. C D? Dessutom råkar namnet A ibland stavas med Å eller kanske Ä istället. Det finns ingen stavningskontroll som klarar av det här på min dator. Vem ska då vara stavningskontroll? Och vem vill vara språkpolis? En stor del av arbetsdagen gick åt att komma underfund med precis den här förvirringen. Rätt som det är står i alla fall personen mitt i dörren till mitt rum. Livs levande! Salaam Kak A! Kom in ska du får höra vad som hänt.....

Självplock av druvor

2009-10-26T20:00:00.000+03:00

De här druvorna riskerar hamna i mun och mage innan vi ens hunnit hem till huset. Nå det fanns mer än tillräckligt så det fyller både magen omgående och en hel korg att ta med hem. Sol och värme gör druvor till något helt annat här än i nordligt klimat, otroligt söta, fullmatade och mycket smakliga. Helt mogna. Långt uppe i de kurdiska bergen. Långt från stadens damm och avgaser. Inte lagrade i väntan på leverans till butik. Inte behandlade för att klara någon lång transport. Mumselimums.

Mat på bordet snabbare

2009-10-25T21:58:00.000+03:00

Tillåter mej en liten reflektion härifrån över vad som just nyhetskommenterats i Sverige i samband med konferensen EDD European Development Days. Det har uttryckts kritik från åtminstone två afrikanska ledare att man inte kan ordna mat på bordet så speciellt snabbt med att ge bistånd till att ändra på styrelseskicket i fattiga länder. Att det vore bättre om biståndet i högra grad användes till mera direkta åtgärder såsom byggandet av infrastruktur när man vill bekämpa svält och fattigdom. Jag tror faktiskt kritiken är berättigad. Att se till att det finns fungernade transportleder, elektircitet, vatten och telekommunikation gör det faktiskt enklare för den indiviuella människan och lokala småföretagare att kunna driva sin verksamhet, att transportera varor fram och åter, att skjutsa människor till sjukhus, att ringa och komma överens om saker osv. Tänker man kanske lite fel bland de styrande i de där mätta länderna där detta med fungernade infrastruktur är en självklarhet. Mat kommer inte med självklarhet och snabbt ut ur en demokratiskt vald styrande församling. Det kommer från en åker, en lastbil och en affär som säljer det. En av förutsättningarna för att själv orka bryta sig ur förtryckt är att det först kommer mat på bordet snabbare.

En blå- och vitmålad mur.

2009-10-24T10:00:00.000+03:00

Idag är det FN- dagen 24 oktober alltså. Igår var jag inbjuden till FN, till en vän som jobbar där. Men jag släpptes inte in. Och min vän får inte gå ut, får enbart vistas innaför muren. Inget besök tillåts på fredagar och lördagar enligt reglerna. Vi gör ett nytt försökt på söndag. Muren runtom är det enda jag hittills sett av FN här. Ingen aktivitet på utsidan. Jag hör eller ser heller aldrig någon prata om att det skulle försigå något ute i verkligheten i Erbil och Irakiska Kurdistan men alldeles säkert gör det det. Den enda aktivitet jag sett av FN sedan jag kom till Erbil är att muren målats. Tidigare betongfärg men numera en blå-och vitmålad mur.

Gatuförsäljning

2009-10-23T20:00:00.000+03:00

Så här kan man sälja grönsaker och frukt. Ofta i kombination med högljudd muntlig reklam. Den här mannen har nog redan sålt det mest och vill bara bli av med det sista. Han vinkar glatt när jag tar kort trots att jag inget köper. Nej, jag vill nog gärna välja en plats där inte grönsaker och frukt vandrat omkring på dammiga gator och bland biltrafiken, okännt hur länge, innan det hamnas i min hand och min mage.

Ledarbyte när åsnan ser vattnet

2009-10-22T20:00:00.000+03:00

En pojke kom och ledde en åsna, passerade bilen, vek av ner en liten brant väg mot floden. Åsnan gick slött efter pojken så långt. Men inte sen. Åsnan tog ledningen, fort gick det. Den travada på snabbt nerför vägen. Den hade fått syn på floden, kommit på att den var törstig. Då var det bara för pojken att på bästa sätt försöka hänga med i svängen. Pojken klarade det nätt och jämt. Synd att kameran inte hängde med, hann inte få en bild på ledarbytet.

Glada bondpojkar städar

2009-10-21T20:00:00.000+03:00

Städarna är alltid glada och käcka. Vinkar glatt så fort man ser dem. Städar när man ber om det. Ja, om det inte glöms bort vill säga. Vet inte riktigt om det är mannen i receptionen som glömmer be dem eller om de har en arbetsledare som glömmer be dem eller om de glömmer det alldeles på egen hand. Att reda ut vem som glömde vad vid varje tillfälle är en omöjlighet. Men till slut kommer de med dammsugaren och nån liten trasa, glada och vänliga. Två åt gången. Svisch så har det grejat runt lite och anser sig ha städat. Vill man vara säker på att smulorna är borta, lorten av skorna vid dörren borta, golvet i badrummet rengjort m.m., så får man peka ut varje sak speciellt. Samma sak med fönsterbänken, under sängen, handfatet osv. Pojkarna gör lite lagom mycket varje gång, lite lämnat åt slumpen vad, utan att få det 100% rent någonstans. Men glada är dom, pojkarna. Pratar man med mannen i receptionen så ursäktar han sig med att de är bara bondpojkar och inte så duktiga. Bahhh, han i receptionen skulle väl kunna lära dem - eller? Kanske kan inte han heller. Ingen av dem verkar riktigt har förstått sin uppgift. Det har med yrkesutbildning att göra. Tänk den som ändå fick ha sin egen dammsugare och slapp uppassningen. Men glada och trevliga är dom. Så egentligen gör det inte så mycket. Det blir lite städat varje gång i alla fall.

En pizza-katt

2009-10-20T10:00:00.000+03:00

Varma sköna lagon varma kvällar. Äter kvällens mål mat på uteservering. En pizzeria. Det finns fler som äter där. Här är en av dem som helt uppenbart anser sig berättigad till sin del av pizzan. Den lille gynnaren blir så påträngsen att den reser sig upp mot min stol. Då får den ett glas vatten över sig. Håller sig sedan på behörigt avstånd. Dvs 50 cm längre ner och båda fötterna på jorden, beredd att flytta på sig om det skulle komma en ny dos vatten.

Brevskrivandets sköna konst behövs fortfarande

2009-10-19T22:46:00.004+03:00

Det är en konst att skriva ett fint brev. Speciellt om det ska skrivas till en viktig person. Eller en myndighet. En makthavare. Nog för att blanketter med noggranna instruktioner och förtryckt text har sina fördelar. Likriktning och vem som helst kan fylla i. Men så går det inte till överallt. Det kan vara så här istället. En framställan till en myndighet, ett ministerie eller liknande ska göras med ett välformulerat brev. Varje ord ska vara rätt. Och brevet ska skrivas precis på det sätt som mottagaren vill ha det. Och enbart på det språk mottagaren vill ha det på. Det kan vara avgörande dels för om ens framställan godkänns eller inte, dels för hur lång tid det tar att få saken uträttad. På företaget här har vi en speciell person som skriver alla de där breven. På så sätt behålls traditionen och brevskrivandets sköna konst. Men vi får emellanåt också företräde när det gäller viktiga beslut hos makthavare. Ett annat system än man är van vid. Värt att tänka på för den som tror sig kunna göra affärer här.

Från ordning till oordning till ordning igen.

2009-10-19T10:00:00.000+03:00

Att byta kontorsrum innebär att alla saker ska flyttas. Med många kockar i soppan som jobbar och gnor på det bästa dom kan minsann. Får man lägga sig i hjälpa till? Nejnej, bara ta ett glas te eller två under tiden. Hade man pärmarna i en viss ordning? Ja. Hamnade dom i den ordningen när flytten var gjord? Nej. Dessutom var de blandade med pärmar som inte var min utan skulle flyttas åt annat håll. En kul eftermiddag att få ordningen återställd så som man hemma tagit för givet utan att ens fundera på saken.

En annan gångtrafikant

2009-10-18T10:00:00.000+03:00

Vad kan möta nder promenaden hem från jobbet måntro? En liten åsna kanske? Jo varför inte. Men nog tycker jag den har förirrat sig lite fel. Den går bättre ihop med fårflockar ute på landet bland avtorkat gräs och jord än bland bil-"flockar" på asfaltmark inne i stan.

Vattenpass inte uppfunnet ännu

2009-10-17T22:55:00.000+03:00

Har bytt rum på kontoret. Fick min stora fina vitatavla flyttad. Hammare och spik finns. Spik som funkar på stenväggarna här. Men när man ska kolla om tavlan hänger rakt, ja då måttar med att bara titta så den hänger rakt. Vattenpass är inte uppfunnet ännu.

Åtta miljoner

2009-10-16T20:00:00.000+03:00

Det påstås att de är så många som åtta miljoner. Svårt att föreställa sig. Hur tänker de? hur mår de? Hur känner de? Hur lever livet med dem? och livet runt omkring dem? De syns just inte här. De är inte ute på stan. De jobbar inte för egen försörjning. I alla fall inte så många av dem. Alla Iraks änkor handlar det om. De blir försörjda. En del av staten där mannen kanske tjänstgjorde som polis. En del har också många barn. De barnen ser gemensamt till att ta hand om sin lilla mamma. Lilla mamma kanske inte har alla sina sinnen helt i behåll. Inte kroppen heller. Efter ett mycket hårt liv i en hård tid. Ett liv med många sorger och bedrövelser och fyllt av ond bråd död och osäkerhet om morgondagen. Fantastiskt att de överlevt. De är vanligen varmt omhuldade av sin familj. Men tänk de där barnen som for till Sverige. Hur många av dessa änkor har något eller några sina barn i Sverige måntro? Skulle vi kunna tänka oss att ta oss an några av alla dessa krigsänkor i Sverige? jag menar några extra. Bara några till? Ifall de vill komma till oss förstårr? Kan vi tänka oss att omhulda dem lite extra? Att också stödja deras barn till att kunna fortsätta med detta sätt att ta hand om sina äldre? Det vore väl inte så värst mycket begärt? Dagens lediga dags-fundering. Det är ju fredag.

Sluta tuta!

2009-10-16T10:00:00.000+03:00

En överstruken trumpet på vägskylten. Ganska ovanligt vägmärke. Man får alltså inte tuta med bilen. Inte väsnas. Inte hojta och stoja. Så är det menat. Då lossnar stenar på de bitvis helt lodräta bergväggarna. Ljud kan stutsa mellan bergäggarna på ömse sidor, förstärkas kanske? och på så sätt ge vibrationer som får sten att lossna och falla ner. Kan det vara så måntro? En enda liten försiktigt "tut" gör nog ingenting men när hela gänga stojande ungdomar kommer farande i sin ungdomliga vrålande lycka, jag då kan olyckan vara framme. De kommer på helgdagar det kan bli långa bilköer och en hel del tumult. Man picnic´ar och festar och dansar Och det är högljudt i och utanför bilarna. Egentligen som ungdomar är mest. Men de här vackra bergssidorna tål inte det, de rämnar av vrålet. Fast bara en sten i taget.

Det finns kraft i vattnet. Grön kraft.

2009-10-15T20:00:00.000+03:00

Inte nog med att källvattnet från KANI är hälsosamt och gott att dricka det fins även annan kraft i det. Vattenkraft. Minikraftverket längst er i bergklyftan, längre ner än vattenfabriken, längre ner än vägen som Hamiltonbyggde på 1920-talet, längre ner än det spretiga vattenfallet med sina turistanläggningar och längre ner än byn, den ursprungliga byn Bechal Där finns det lilla kraftverket. Alldeles nybyggt. Byggt av Korea. Och invigt för tre dagar sedan. Tror det var tursitministern som gjorde det. En enda megawatt ska det leverera. Men det räcker faktiskt till byn, vattenfrabriken och turistanläggningarna, hela det lilla lokala samhället, dess invånare och dess egna näringsgrenar. Fantastiskt. Snillrikt. Grön kraft direkt. förnyelsebar energi. Från noll till det ultimata i ett enda steg.

Här lastas en Scania med vatten från KANI

2009-10-15T00:16:00.002+03:00

Påminnelse om Svenskt i de kurdiska bergen. En Scania kommer lastad. Vaddå med? Awa Kani - källvatten.

"King of the road" från Södertälje.

En historia från Kurdistan

2009-10-13T20:00:00.003+03:00

Det var en gång en man som inte kunde få några barn. Han gick till en doktor med sitt problem.

Doktorn frågade som doktorer brukar fråga: Var kan du ha fått denna åkomma ifrån?

Mannen svarade: Den har jag fått från min far.

Då blev doktorn lite undrande och frågade: Hmm och var kommer DU ifrån då?

Mannen svarade: Jag kommer från Harir.

Vi passerade just staden Harir under muntra skratt, berättaren och jag.

Varje folk och varje plats har sina egna historier om människor och platser som hör till deras historia.

Konsten att parkera snyggt!

2009-10-12T22:38:00.002+03:00

Inga kommentarer behövs och några Lapplisor finns inte.

Två kul killar på en kul kväll

2009-10-12T00:45:00.003+03:00

Vilken speciell kväll. Great Thanks to America! Kolla först in fotografen som tog kort. Maken håller i henne så hon inte ramlar. Jag fotar också, fniss. Det egentliga föremålet för kvällens foton är de två killarna. Den äldre till vänster heter William Shepherd. Vet inte om namnet säjer er något. Nåja, ikväll har jag för första gången skakat tass med en livs levande riktig astronaut. Det går inte av för hackor! Bill ska själv berätta och visa sin 30 minuter långa film på skolor här i Kurdistan. Filmen handlar om den rymdstation som finns hängande över vår gemensamma jord och där just nu 6 andra människor, både astronauter och kosmonauter samarbetar. Bill var med när den byggdes 2001 och det är det filmen handlar om. Samarbetet mellan öst och väst i rymden. Det var mitt företag ihop med amerikanska partners som står för kalaset. Det känner jag en viss stolthet för.

Den andre killen kan man inte skaka tass med på vanligt sätt. Honom kan man tävla med i gocart istället. Det gjorde jag. Han slog mej med hästlängder. Vi skakade inte ens tass efter tävlingen. Han har nämligen inga armar. Nåja vi skaka baktass istället, fötterna duger bra de också. En kul kväll med två kul killar som båda tillsammans utgjorde riktiga höjdpunkter för min del.

Reflektioner och reflexer

2009-10-10T20:55:00.002+03:00

En underbar doft fastnade i näsan i trädgården här där jag bor. Vilken sorts blomma? Lite som Shersmin. Men nej. Det är nog någon av rosbuskarna, den stora vita skulle jag tro. Lagom varmt och skönt för en helt ljuvlig kvällspromenad i gott sällskap. Många andra som också är ute och går. Det är milda sköna vädret. Men nu råkar jag vara klädd i svarta byxor och även T-shirten är mörk. Det syns inte. Har jag inte redan insett att trafik är det farligaste här? Har jag inte förstått att det inte heller finns gatubelysning på alla ställen där jag vill gå? Att belysningen inte finns beror mestadels på att när det är ont om elektricitet så gå andra saker före. Bilarna kan ju lysa upp ute på gatorna men inte inne i husen så att säja. Promenera i mörkret lite läskigt faktiskt. Att inte synas ordentlig. Man kollar en extar gång innan man passerar en vägbana. Ännu läskigare om man ser sig omkring lite till. Ingen enda reflex på någon enda av alla vandrare och gångtrafikanter. Trafiken är ju redan det bevisat farligaste. Varför göra det ännu farligare genom att vandra i mörker utan reflexer? Det skulle kunna bli ett nytt litet projekt. En mission. Vem kan skicka med 1 ton reflexer från Sverige måntro? Eller kan man köpa dem här men ingen gjort det. Än. Dålig affär. Det skulle verkligen behövas mändger av reflexer dessa ljuva sköna kvällar med alla människor och den dåliga gatubelysningen. Att promenera är ju annars hälsosamt och rogivande. Ett mycket bättre alternativ än enbart slötittande, slösittande framför TVn. Man skulle kunna dela ut reflexer till alla man ser på de här promenaderna. Till alla man känner också för den delen. Nåja, det kanske inte behövs ett helt ton reflexer - blir det kanske för mycket promenerande för min del då. Men nog skulle jag kunna göra av med några hundra eller tusen hazar i alla fall. Vem skulle kunna skänka mej dem och skicka hit dem? Hallå Sverige, någon där som har lust att bidra? Får fundera vidare på den här idén.

Småbilar kan göra en glad

2009-10-09T23:19:00.002+03:00

Småbilsparkering. Gillar de glada färgerna på bilarna. Och blotta tanken på dem de är avsedda för gör mej glad. Drivs med human-motor och återvinningsbar energi. Avgaserna från den sortens motorer kan vi stå ut med....

Omsorg

2009-10-08T18:00:00.002+03:00

En ny pjäs har tagit plats på mitt skrivbord. En gåva jag fått. Tror att den talar för sig själv och den ska följa mej varje dag i mitt arbete tänker jag.

Stöveltramp och simmande bilar

2009-10-07T21:12:00.004+03:00

Himlen öppnade sig. Det forsade ner regn. En stund dessförinnan hördes åskknallar. Bilarna, inklusive min, tycktes simma omkring i allt vatten. Vägbrunnar som tar hand om allt vatten i en störtskur som denna finns inte. Antingen är störtskurar ett nytt påfund orsakat av exempelvis klimatförändringar. Eller så har man helt enkelt inte kommit på att bygga ordentliga vägbrunnar som klarar skyfall. Trafiken flyter, nej simmar, långsamt, långsamt. Det är ganska besvärligt att köra, eftersom gropar och stenar och andra ojämnheter i vägbanan nu inte syns. När vägen ser ut som en insjö. Men det är ju lika för alla bilister. Ojämheterna känns bara när man kör på dem eller i dem. Lite av en chansning vad som kan finnas där under vattnet och däcken. Verkar det lite väl djupt med vatten byter bara man fil hux flux. Man kan faktiskt hålla väl åt vänster fast man avser åka höger. Det funkar. Och mina nya medhavda blommiga stövlar kom till nytta också under promenaden efter bilturen.

Träning i självsäkerhet

2009-10-06T20:12:00.003+03:00

Träning är en bra idé när man står inför något nytt. Inte bara då. Det finns andra skäl också, att upprepat bevisa att de färdigheter man besitter finns kvar. Att göra det man redan kan i grupp, i en ny gruppering. Att göra sig beredd för det nya på ett ordnat sätt. Att få prova sig fram en del. Träningen har pågått en tid. Att själv bli säker på att det här ska gå bra. Att göra kunden/klienten trygg från början och införstådd med vilket arbetssätt och vilka regler som gäller. Så kan man tänka, göra och bygga ett gott samarbete och en trygghet rakt in i ett stort projekt för lång tid framåt.

Vaksamhet under bön

2009-10-06T20:06:00.003+03:00

Det är dags för bön. Fram med mattan. Placera den rätt. Alldeles innanför grinden. Ta av skorna och följa ritualerna. Vapnet ligger bredvid mattan. Allt detta betraktar jag som är åskådare. Det är vakthavande vakt som utför sin ritual. Men vad händer om något händer under böneritualen? Hur är det med vaksamheten utåt när man vänder blicken och orden inåt? Inget händer runt omkring. Allt är alldeles lugnt. Saken stannar alltså vid min egen fundering.

2009-10-06T20:00:00.002+03:00

Det blev ett upphåll, planerat men ej meddelat. Alla inlägg på den här bloggen görs av en "insider" i Irak. på resande fot på utsidan, alltså inga inlägg då. Tillbaka med jordnära funderingar och händelser då. Direktflyg från Stockholm Arlanda igår kväll, knappt 4,5 timmar snabbt. Till ett välkänt Erbil, en välkänd upphämtare och ner i en välkänd bäddad säng.

jordbruksredskap

2009-09-22T12:00:00.000+03:00

Jordbearbetning. De här grejerna finns på museet förvisso. Men nog tycker jag de ser ut att vara finurligt uttänkta en gång i tiden. Man ser inte mycket av vilken sorts redskap och maskiner som används för att kultivera jorden här. Undrar mycket över hur det står till med användningen av den fina jorden. Alltför lite jord används till att odla på. Det är helt klart. Livsmedlen kommer företrädesvis från andra länder trots att det finns så mycket åkermark. Mest ser man gamla omoderna maskiner. Rostiga, uttjänta. Antingen står de nya fina redskapen inne i hus som man inte ser eller så finns det ett stor behov av modernare och mer tekniskt avancerade jordbruksredskap. Jorden finns redan. Vatten kommer med regnen och grundvatten finns när det blir torrt. Förutom moderna redskap saknas troligen också resurser i form av kunskap och pengar. Sånt kan man göra något åt tycker jag.

Utmattad i Schack

2009-09-21T09:00:00.000+03:00

Försökte komma undan partiet i schack men den unge mannen var ihärdig och vill utmana mej. Västerlänning. Jag fick ge mej till slut, han hade väntat säkert ett par timmar. Fram med spelet på mattan. Självsäker start och jag som inte spelat mer ärn en enda gång här tidigare. Men jag fick hjälp med strategin, några goda drag klarade jag ändå själv. Han offrade sin dam för att jämna ut när det blev obalans. Min medhjälpare var lite för hjälpsam. Det var faktiskt lite orättvist. Jag skulle ha blivit schack matt långt tidigare utan tankehjälp. Lite utmattad i hjärnkontoret redan innan partiet. Oavgjort i schack heter väl något annat bland proffsen.

Inköp av en Daf blir två

2009-09-20T09:00:00.001+03:00

Var får man tag på en Daf? Vår besökare önskade sig en sådan. Inga problem, det ordnar sig lätt. Besökaren blir hämtad och får sällskap till musiker-affär. Kan prova och se själv. Det köps två Dafar (heter det så?) som present härifrån att ta med hem. Så var lyckan gjord för en musiker på besök.

Hembakat

2009-09-19T15:56:00.001+03:00

Två dagar före Eid ska "kolicha" bakas. Småkakor. Olika former, lite olika fyllning men samma deg. Vetemjöl, ägg, olivolja, mjölk, hjortronsalt. dadlar, kokos, nötter, socker till fyllningen.

Hela köksgolvet sjuder aktivitet. Ugnen på golvet, baket på golvet och alla oss på golvet. Vi är 10 st enbart kvinnor och barn.

Med väl bearbetad deg lär man sig lätt hur de små kakorna ska formas. Prat, skratt, sång til ända in på småtimmarna. Ungefär som ett annorlunda julbak.

Det blixtrade och första regnet kom inatt

2009-09-19T11:25:00.003+03:00

Nattlig bilfärd. Blixtarna for över himlen som ett ordentligt fyverkeri. Inget muller hördes, de höll sig på avstånd. Imorse var det blött, rejält med regn har kommit. Det första på flera månader. Morgonen sval och luften känns ny och fräsch liksom alla dofter från växterna i trädgården. Tänk om man kunde hinna med en promenad i den vackra stadsparken igen idag igen efter jobbet.

Besök hos sömmerskan

2009-09-19T09:52:00.005+03:00

Nya kläder till Eid. En bit tyg saknas. Vi får åka med den till sömmerskan. Hon har jättemycket att göra. En bra förevändning för att få västen gjord var att jag gärna ville se hur hon gör när hon syr den. Hon la gärna de andra sakerna åt sidan.

Måste vara en kraftig maskin för att kunna sy i tyg med paljetter. En Singer, den bästa maskinen. Köpt på bazaren. Nej jag har ingen Singer utan en Huskvarna, svensktillverkad.

Man klipper till på golvet. På mattan ligger massor av paljetter som lossnat vid tillklippningen. Man måttar på en annan väst som sitter bra så blir den nya västen precis så stor som kunden vill ha den. Ingen beteckning på storlek behövs då, stl 40 kanske det blev.

Sömmerskan sitter också på golvet och syr. Vi som väntar sitter på golvet runt väggarna. Pratar och skrattar och tittar på. Barnen leker. Syateljén är ett litet rum med ingång bredvid garaget i en vanlig villa. Det är kväll, inte stänger man inte när det är så mycket att göra före Eid. Vi får vindruvor och vatten under tiden vi tittar på och sömmerskan syr. Västen blir klar, vi tackar och går.

Vägvisare

2009-09-17T17:50:00.003+03:00

Mitt i taket på hotellrummet. Bra att veta åt vilket håll mattan ska placeras när man ska be till sin gud vänd mot Mekka på rätt sätt.

Mötande ullhav

2009-09-16T23:31:00.002+03:00

Bääääää.

I väntans tider - på månen

2009-09-15T18:18:00.003+03:00

Nu minsann kan man mest likna det med advent och motsvarande julen närmar sig. Det städas, putsas och fejas, presenter ska inhandlas, maten och godis, kakorna, nya vackra kläder till hela familjen och all slätkinga som ska komma på besök och besökas. Frågan är bara när festen kan börja. Det beror på månen. Och man måste vänta till den siktats uppe i skyn. Antingen natten mellan lördag och söndag eller också ett dygn senare. Går inte att säja säkert. Då vidtar tre dagars festande eller mer.

Alltså antingen är kontoret stängt söndag, måndag, tisdag eller också måndag, tisdag, onsdag. Och man kan inte veta det förrän månens siktats. Då går meddelande ut via radio och TV att nu är det ny månad, Ramadan är över och Eid och festandet börjar. Omöjligt planera mera noggrannt än så. Det bara är så här helt enkelt. Annorlunda.

H1N1

2009-09-14T23:48:00.002+03:00

Den sortens svin finns visst överallt. Influensan. Undrar hur det blir med tillgång till vaccin. Hur sköts prioritering mellan människor. Hur sköts prioritering mellan folk, mellan länder? Vem ska få stå först i kön? Och vem bestämmer vem som står först i kön?

Om tillit och bemötande

2009-09-14T23:19:00.004+03:00

Tänk dej att du är ute på resa från en plats till en annan. En rätt lång resa. Du är i en ort du aldrig tidigare besökt. Stannar vid en liten butik längs vägen. Du behöver lite vanliga saker, nåt att dricka, vatten, lite tilltugg. Inget speciellt med det. Och så ska du betala. Vet du vad som är den första frasen blir som du möts av från han i butiken? Inte det du som svensk förväntar dej. Det blir inte"trettifem och femtio tack" med betoning på tack som en uppmaning. Det är ju vad man är van vid.

Nej såhär: "Jag kan bjuda dej på det här". Va? Jo, det är sannt. Faktiskt!

Och det gäller alla och alltid. Snacka om tillit till att du betalar om du kan och om ett fint bemötande. Såklart man betalar för sig. Om man kan. Den som inte kan betala behöver inte skämmas för det. Finfint.

Jakt av fåglar med hjälp av bär

2009-09-13T23:58:00.003+03:00

Små gröna bär plockas och kokas till sågon sorts klibbigt klister som man stryker ut på en bergvägg eller liknande. Fäglarna dras dit och fastnar i klistret. Infångade. Ska man tro på det måntro? Det var i alla fall så de fyra männen, två pojkar och två äldre gentlemän förklarade vad de höll på med. Man kan också använda bären till läkande salva berättades det. Men om man smetar på klistret på kroppen och fåglarna fastnar på en hur blir det då måntro?

Med tårna i Zab

2009-09-12T23:44:00.002+03:00

Floden Zab. Den kommer från kurdiska bergen och rinner ut i Tigris långt, långt senare. Inga tunga industrier här uppe i bergen. Rent och kallt vatten från bergsmassiven. Måste stoppa ner fötterna och känna på det. Dy på botten. Man får kliva försiktigt, det är halt och dyn ovanpå stenarna virvlar runt tårna så fort man rör dem. Akta dej för krabborna får jag höra. Trodde det var ett skämt. Men nej! Det finns ju krabbor när man lyfter på stenarna. De pilade iväg på sned. Men mina tår klarade sig från krabbklor tack och lov..

Tvillingar med mångdubbel energi

2009-09-12T23:27:00.004+03:00

Först två tvillingsjälar, unga män som söker nytt arbete. Glada och starka och arbetsvilliga på anställningsintervju. Kunde de måntro engelska tillräckligt väl för att arbeta i projektet med utlänningar? Absolut! inga problem alls. "praktiserat" med US army. De bara sprudlade av energi för nya uppdrag. Förmodligen också upptåg. Dubbel energi.

Samma dag på kvällen. Ett tvillingpar, flickor 13 månader. Tränar på att gå. Innan man går kan man börja klättra och hoppa och studsa. Det gjorde de. Många åskådare på plats och ju mera uppspelta blev de. Dubbel energi igen och igen.

Alla dagens tvillingar med all sin energi, gott hopp för framtiden. De får också många andra att orka, att anstränga sig utöver det vanliga. Det är jag säker på.

Två insiders på lunch

2009-09-07T19:30:00.003+03:00

Eftersom det är Ramadan får man specialuppdrag. Att ta nyanlända amerikanska frun på lunch. De andra äter ju inte utan behöver vila istället. Frun har aldrig varit här förut men hennes make har jobbat här de senaste tolv åren. Det fanns många frågor i hennes huvud. Mycket som förvånade mej att hon inte fått veta långt tidigare. Men så är det nog. När mannen kommer hem vill han helst vara bara hemma och inte fundera så mycket på vad som händer därborta. Sedan finns det rätt mycket som jenkarna, männen inte snappar upp. Och vice versa också såklart. Mycket som vi kvinnor inte snappar upp också. Hon betraktade mej som en "Insider" både på jobbet och i landet. Samtalsämnen saknades inte.

Och jag fick en bra inblick i hur en amerkanska ser på saken från sin insida, en som också levat med händelsena i Irak under många år. Ingen avundsvärd sits. Dessutom fick jag en "insiders" syn på deras nya president, ändring av sjukvårdsystem m.m. Inte precis vad man väntat sig. Det blev en lång lunch.

Hos frissan

2009-09-06T22:34:00.005+03:00

Så var det dags nu igen, Ofrånkomligt. Man måste gå och få håret iordninggjort. Man frågar en jobbarkompis. Hon vet och hon följer med. Det finns gott om skönhetssalonger. Men man kan inte se in i salongen med alla damer. Ingenting om vad som försigår där på insidan får synas ut. Helst. En skylt finns vid gatan så nog vet man att det är en salong där men att försöka kolla från utsidan hur den verkar vara, det är omöjligt. Man går alltså på rekommendation och man har ju med sig tolk som kan beskriva hur man vill ha kalufsen fixad, klippt och färgat. Klippningen blev bra och färgningen av slingor, den tar sin tid. Samma omständiga procedur som hemma i Sverige med färger och blanda och greja. Två färger ska det vara. Minst. Kladdet på huvet måste sitta i en god stund. Tid att betrakta omgivningen, de andra kunderna, hur de beskriver vad de vill ha gjort, se hur det klipps och resultatet.

Rätt som det är går strömmen och frissan slår med uppenbart van hand av en huvudsäkringen, går ut på gatan där dieselgeneratorn står (finns med på bilden under skylten), drar igång den som om den vore en gräsklippare. Hon får rycka några gånger innan den puttrar igång. Nu kommer lyset tillbaka, ACn går igen och hårtorken blåser igen, den som hon höll på med.

Min tur igen. Nja, helt nöjd med färgerna är jag inte men frissan får att nytt försök imorgon att få dit mer färg runt ett blåögt blekansike. Då blir det säkert jättebra.

Trådlöst förr och nu

2009-09-04T21:47:00.004+03:00

Läser om förr i tiden. "Road through Kurdistan". En bok skriven av engelsmannen Hamilton om vägbygget mellan Erbil och Rawanduz 1928-1932. Intressant på många sätt.

Fastnade för vad han skriver om "Wireless". Han köpte en sådan i London till den kurdiske stamledaren i Rawanduz. Han beskriver fascinationen hos manskapet medan man fick igång detta tekniska vidunder och kunde lyssna på tal och musik från Europa. Ända från England faktiskt. Via luften. Radiosignaler. Den första radion och enkelriktad kommunkation från omvärlden långt in ibland de kurdiska bergen för ungefär 80 år sedan.

Nu finns "wireless" långt upp i himlen över de kurdiska bergen. Satelliterna. Internet, hundratals TV-kanaler. Och radion också förståss. Paraboler finns i minsta lilla by. Och informationen kommer inte bara från Europa. Man kan lyssna på sin egen högt älskade musik också numera.

Hundratals

2009-09-04T21:25:00.002+03:00

Skymning, min termometer har pajjat men kroppen säjer att det är dags för promenad. Fram med apostlahästarna. Apropå apostlar så var de kanske här. Åtminstone Petrus om jag minns rätt. Hundratals steg.

Två kvinnor sitter i en port på marken och slickar på varsin glass. Den ena ung med västerländsk klädsel, den äldre i typisk kurdisk kvinnoklädsel.

Fågelsång, hundratals småfåglar i ett och samma träd, vilket liv de för! De har en storslagen fest, god mat (vet inte vad) och sjunger för full hals.

Porlande vattendroppar, hundratals. Någon vattnar på andra sidan muren. Det gröna sträcker sig över muren och fram till mej.

Flanerande människor övrallt runtom mej. Barnen leker i den fina lekparken invid kyrkan. Andra besöker snabbmatsrestaurangen Laffa på andra sidan gatan. Upplyst med kulörta lyktor som om vore det kräftskiva.

Går in genom grinden igen till området där jag bor. Genom den gemensamma trädgården. Fontänens skvalande ljud. Gräset som hålls grönt med bevattning, ser ut som om gräset tycker det är lite påtvingat, konstgjort med detta vatten. Skulle det hellre vilja anta brun färg och vila kanske? Blomrabatter med hundratals blommande växter i alla tänkbara färger.

Hundratals små vackra vardagsminnen samlas, lagret fylls på. Lager på lager, dag för dag, vecka för vecka, månad för månad. I Irakiska Kurdistan.