Funderingar kring krumelurer under fingrarna

Det där med att hålla tangentbordet rent när man är flitig användare av dataapparaten. Det är ingen lätt match. Det blir inte lättare när det innehåller extra krumelurer för ett annat skriftspråk. Liknar smulor eller annat smått och gott som kan hamna där på de kupiga tangenterna.  Jag använder det för att så smått lära mej tyda en del av de där krumelurerna. Får en liten lektion då och då när folk tittar förbi. Om inte dagligdags så i alla fall några gånger i veckan. Alltså, inte en chans att jag någonsin lär mej behärska båda i alla fall. Det latinska och det arabiska. Är superimponerad av de som gör det. Att det dessutom finns ett tredje, sydkurdiska alfabetet som inte helt stämmer med arabiska. Det lär enligt uppgift vara 13 bokstäver som skiljer. Och då ska man veta att det arabiska  har flera bokstäver än det latinska. Lägg därtill att min hjärnbark är belagd med åldrad sten, orörlig och förmår inte ta in det. Men andra ska ju också ha sitt jobb också. Tur att vi kan olika saker. Tur att vi litar på varandra och kan samarbeta. Så jag kan få vara bra på andra saker istället. Kan i alla fall säja kycklingmacka på kurdiska så att lunchen kommer till mej och jag slipper ge mej ut i hettan. 

Reklaminslag - Internet

Man kan få göra ett undantag kanske och göra lite reklam va? Den här bloggen fram till 10 maj finns som pocket på www.vulkan.se. På svenska i Sverige. Och det är väl inte speciellt märkvärdigt. Nejdå. Men för mej själv är det en märkvärdig känsla. Jag har nämligen inte varit i Sverige under tiden detta hänt. Några veckor bara. Ungefär lika länge som en vanlig semester varar. Allt jobbet med den är gjort här i Irakiska Kurdistan. Mest på kvällar och nätter. Manus är skickat över internet. Liksom omslaget. Dessutom har jag själv beställt boken över internet till den person som boken är dedikerad till. Min Mamma Alice. Den har också betalats via internet och nu levererats hem till henne. Lagom till hennes födelsedag. Allt detta ordnat utan att jag varit i Sverige över huvud taget. Man kan alltså producera saker i en del av världen och sälja, trycka och distribuera någon annanstans. Sådan är vardagen i Irakiska Kurdistan nu. Och i Svenska Götaland också. Tack vare uppfinningen Internet.

Mobiltelefoner tar plats

Just det! Mobiltelefoner tar plats. De är inte stora. Enbart nya små och med många funktioner i. Ett exempel är lexiconet. Så att man bara tar fram den lilla apparaten och slår upp ordet när man ska förklara nåt för mej på engelska. "Fascinating"- fängslande.

Den gamla barlast som vi bär på i Sverige med en eller ett par äldre generationers mobiltelefoner, utan de där finesserna och med annorlunda uppsättning knappar, den finns inte här. Ibland tar teknikutvecklingen jättelika krumsprång. Men det innebär också att det är så oerhört mycket lättare att bara ringa nån närsomhelst på dygnet än att ta sig samman och tänka efter vad man egentligen vill och skriva ner det först. Det är det som ta emot. Inte att ringa en kompis och få någon annans åsikt på stört.

En sångerska - hör hennes röst!

Här bor en sångerska. Jag vet det och några till. Det är inte många som kommer hit. Man vågar nog inte det. Då får man heller inte veta att det bor en flicka med mycket vacker röst här. Och hon vet hur den rösten ska användas. Man lyssnar gärna bekvämt på raspig gammal sångerska från någon förföfluten tid hemma i soffan. I det bekväma. Någon annan som inte sjunger längre men som kunde sjunga förr. Som redan är världsberömd och kanske badar i berömmelse och pengar och makt. Kanske från ungefär samma del av världen. Hon, denna gamla är redan välkänd för miljontals människor. Därför lätt att hitta i skivbutiker, lätt att få veta av andra. Men denna nya lilla sångerska med underbar röst, som hon vet hur man använder. Hur får man kontakt med henne? Man måste söka sig till henne. Ingen kommer att visa vägen till henne. Den får man faktiskt leta upp själv.

Hon har ett arbete. Hon är herdinna, vallar getter. Getterna får lyssna på henne. Det måste de få. Hon tränar helt säkert sin vackra röst emellanåt. Kommer detta hennes sällskap någonsin att berätta för mänksligheten vilken vacker röst hon har? Det tror inte jag. Jag skulle så gärna vilja se denna herdinna högtidsklädd få sjunga för många fler lyssnande öron. Men hur ska det gå till? Kommer någon henne till mötes där hon är? Hon är en blivande kvinna i ett land där kvinnor av hennes klass inte ska synas, inte ska uppmärksammas. De ska vara tysta.Kommer någon att lyssna efter hennes egen röst? Eller kommer någon att föra hennes talan? Har hon själv något val? Knappast. Hennes framtid ligger i någon annans händer. Inte i hennes egna lortiga händer. Inte i hennes egen röst. Någon annan måste ge henne sin röst. Först.

Det blå ögat

En variant av det där blå ögat som finns i den här kulturen. I min stadsdel Ainkawa. Det här är en fontän framför. I mitten av en stor gata med trafik på båda sidor och ögat vetter mot en trepartskorsning. Det är vänt mot den anslutande vägen. Numera har trädet som står framför blivit större och har så stort grönt lövverk så man ser det knappast. Om man inte vet om att det finns där.

Men det blå ögat, skyddar det verkligen mot onda andar. Jag har frågat lite men inte fått något riktigt fullständigt svar. Skyddar det trafiken också måntro? Någon som vet mer?

Knäcke, Kalles och stekt inlagd matjesill

Efter plurret i poolen åkte Leksands Knäcke och Kalles Kaviar och messmör fram. Direktimport från Sverige. I min resväska... Lilla Shautuna (lilla djävulen) äter på det på tidigare publicerad bild. Nu hade det i och för sig varit roligare att ha kunnat visa en video på reaktionerna och spelat in några kommentarer. En test i ärlighet var det. Den yngre generationen, ju yngre ju mer nyfiken att prova! Uppenbart. Svaret på frågan om det var gott var enhällig dock över alla åldrar. Nej! Det var inte ens alla som vågade prova. Nu var vi ju många ändå så det gick bra ingen skäms för sånt här tror jag. Men jag tyckte det var roligt. Berättade om matjesillen också. Men den behövde vi ju kokt potatis till så den fick vänta till kvällen. Det var ännu roligare. Det gick INTE att förklara att den äts som den är, inlagd. Resultat av smaktest: jag måste säja att matjesill stekt i olivolja inte förhöjer smaken ett enda dugg! Ingen skillnad om det var Klädesholmens eller Abbas vad jag kunde märka. Nej vanlig middag fick det bli efter detta expetiment; Ris, lyckling och massor av grönsaker. En del av min midsommar även detta experiment. Nubben kan man vara utan, vi hade lika roligt ändå.

Det är lite jobb innan poolen kan användas. Först måste den rengöras ordentligt. bra med stor familj. Sedan ska den fyllas med vatten. Det är kristallklart grundvatten från dryga 100 m under marken. Kan drickas direkt. Lagom tempererat för ett svalkande bad. Men det tar tid att fylla den rejäla basängen. Och varmt var det. Vi orkade helt enkelt inte vänta. Det räcker med typ 90 cm så man man simma. Och tävla. Ett, två, tre - startskott för min kurdiska dotter (alltså på låtsas) och mej i tävlingen. Det hela slutade med gapskratt. Det var så gudomligt skönt i hettan, både svalkan och skratten. Första pris i denna tävlan. Ja just det! Vi kvinnor badar med kläderna på. Kurdisk klänning med byxor, tunika, klänning och väst. Bara det att byxorna kasade ner. Fick hålla kvar dem och försöka simma samtidigt...ännu mer skratt.....hahahahahahaha.

Väderväxlingar

Igår var det varmt som vanligt, lite mulet, det där membranet mellan solen och mej. Men vid tidiga kvällen, vid sex-tiden hände något. En liten knall? bara liten. Hmm. Det lät som det började smattra! Va? Regn - kan inte vara möjligt. Jag fick resa mej från slummern och lämna sängläge och bokläsning, gå till fönstret och titta. Regn, mer än tre droppar, stora blaffor. Det tilltog, vinden också. Poff! Där gick strömmen. Förståss. Den som sett de helt öppna kopplingsskåpen utan dörr och något skydd för eltrådar kan förstå att det första som händer är att det blir kortslutning i de där sakerna tämligen omgående. Vatten leder ström så bra så. Det vräker ner! mer och mer. Dieselgeneratorn brummar igång - egen ström alltså. Jag både såg och hörde trots regnsmatter och vinden ilningar. Se rökmolnet på bilden. Då behöver man inte oroa sig för kaffekokaren i alla fall. Ljudet från regnet tilltog. Lät som hagel. Ja, det VAR HAGEL! Och det blev som en hel insjö precis utanför fönstret i rabatten. Då behövde det inte vattnas i trädgården den kvällen i alla fall!

55an och den lilla djävulen

Rubriken är vad dessa döttrar för dagen kallas av sin far. Kärleksfullt. 55an innehar motsvarande vikt för tillfället. Hon har faktiskt blivit något slankare och börjar så smått anta kvinnliga former. Det var ett par månader sedan jag träffade henne sist. Skulle föreställa mej att den kärleksfulle fadren använde detta uttryck för dagen, dels för att alla lär sig lite engelska på kuppen. Och jag kurdiska! och för att sätta aningens fokus på vikten hos denna lilla blivande dam som nog genom åren varit rätt förtjust i mat. 

Den lilla djävulen då? Det finns väl en sån i alla större familjer va? 4 år och vill ha uppmärksamhet. Klart att det inte alltid blir på det bästa sätt. Min handväska toppade hon i en vattenpöl under dagen. Ett exempel bara. Men klädd i rosa med hjärta mitt på magen så blev det många kramar. Och hon vågade minsann smaka på både helsvenskt knäckebröd och Kalles Kaviar.  

Pencha-Penchi och Shaituna. En del av min midsommarafton.

Extra öppethållande

Inte har man extra öppethållande på grund av svenskt midsommarfirande här inte. Det finns en annan anledning till extra öppethållande. Och det är överhuvudet för ockupationsmakten som bett om det. Inte vem som helst alltså. Här i Kurdistan är man faktiskt oroad över läget. Inte här. Men där. Det behövs en kanal till omvärlden. Från grannen. Landet där det just hållits val. Demokratiskt eller ej? Här tror man inte att det var demokratiskt. Dessutom blir man hotad till livet om man protesterar där. Det är uppenbart. Det extra öppethållandet avser Twitter. Han den den nye ledaren bad dem vänta med att ta ner twitter för att pysslas om lite - uppgradering kallas det så att vår granne här kan ha sin twitterkanal öppen. Så att massornas folk kan meddela sig med omvärlden inifrån ett land där ofrihet är en självklarhet för makthavarna. Hörrni ni ni, vem ska vi lyssna på egentligen. Högljudda hotande matkhavar via de traditionella medierna (TV, tidningar och andra proffs-förmedlare av oftast otäcka hotande budskap)  eller folkmassornas röst via twitter på internet? Tja, det avgör ju du själv. Du som är fri att göra, säja  och tycka vad du vill!

Ett membran

Sol eller måne på bilden? Det är faktiskt solen. En sen eftermiddag eller tidig kväll om man så vill. Ljuset från solen är skymt av något. Moln? nja, inga våta regnmoln eller fuktigt dimma. Ingen fukt. Det är något annat i luften som gör att den inte är kristallklar långt däruppe. Helt torrt. Det skimrar vackert kring solen, inte bara med kameran utan i verkligheten också. Och det blir inte lika hett runt omkring mej med denna underliga hinna mellan mej och solen. Som ett membran.

Elkrona

Finns det el-kronor precis som det finns trädkronor? Ja, titta här bara. Inga löv men väl elektriska och magnetiska fält runt om grenarna. Min händer letar fram kameran och trycker på avtryckaren. Kan inte sluta fascineras av att det trots allt hamnar tillräckligt med elektroner hemma i min el-kontakt. Undrar hur många av dom som försvinner på vägen dit från stället där elektriciteten genererades. Det är inte enbart Ohm's lag (U = R*I) som bestämmer antalet, det är jag rätt säker på. Spänningen en sjunker när Ampere slår volter och forcerar alla motstånd. Lite induktion från nära vänner och en och annan kapacitans med grannen. Korta och långa avbrott och knuffande och bråkande och andra känsloyttringar bland elektronerna. Precis som mellan människorna. Känsligt, sårbart. 

Kattmat

Det klirrade av glas utanför dörren. Klirr, klirr. Vad kan det vara? Öppnade dörren och där stod ett litet rovdjur och stirrade stint på mej. En katt. Just det soppåsen. Måste vara något av glas i den. Aha en vinflaska mot stenläggningen. Katten undrar när jag ska sluta fundera och vad som ska hända härnäst, sneglar förståss på de matrester som den vet finns i påsen. Inte den tomma vinflaskan. Men det var den som sabbade skrovmålet. Jag schasade iväg katten och gick och slängde soppåsen i kontainern istället. Lilla katt, du ska ägna dej åt möss istället - förstått?

Klippa eller vattna gräsmattan?

Det vattnas nu. Annars stannar inte gröna färgen ovanpå jorden kvar. En del träd och buskar är förståss åretruntgröna. Precis som i Sverige. Torkan, inte kylan, tar bort livskraften, en skillnad.

Gräsklipparljud på promenaden till kontoret imorse. Va? har inte hört det förut här. Inte lagt märke till det, inte så vanligt. Gräsmattor är inte så vanliga. Har trott att det kanske inte finns, inte behövs gräsklippare. Delvis rätt, delvis fel. Det behövs inte så mycket gräsklippning, mera bevattning. I varje fall just nu.

Tusen barn

Fastnade för en rubrik på ett brev som i sin tur fastnat i spam-filtret. "Man want to be legal father of 1000 children". Funderar en del på vad det kan betyda. Ägande? storhetsvansinne? eller omtanke och omhändertagande? I vilket fall så behöver han mycket hjälp för att klara av det där. Han fixar det definitivt inte ensam. Bilden på det lilla underbara sovande flicke-barnet, hon skulle kunna heta Hazar. Det är ordet för Tusen. Tusen och en natt, sovande.

Två gamla vänner

Jag har gått förbi flera gånger. På mina kvällspromenader. Kvällarna kan förvisso inte kallas svala med svenska mått mätt. Men det är inte varmare än man kan gå en lätt promenad. Och det är så härligt att bara iakta gatulivet. Vardagslivet. Bland de som faktiskt bor här, lever sitt liv här och alltid har gjort det. Den ofattbart svåra historian till trots. Som sagt, dessa två kvinnor har jag passerat flera gånger, kan inte låta bli att titta på dem och fundera över hur deras livshistoria ser ut. Det syns att de njuter av vädret och varandras sällskap. Livfullt samtal pågår. Vanan att sitta direkt på marken har de kvar. Kunde till slut inte hålla mej. Kameran åkte fram trots att jag lovat mej att inte ta kort hur som helst på andra människor. Av respekt för deras intergritet. Men OJ vad de båda sken upp! De känner igen mej också. Två stora ganska tandlösa leenden var vad jag fick i retur. Den höjda näven betyder ingenting annat än att hon pratar med mej. På sitt språk. Och gestikulerar. Bilden är tagen för tre dagar sedan. Igår passerade jag igen. De vinkade på långt håll. "Chau Bash! "fick det bli. Vad ska man säja? Till sina två gamla vänner här i Irakiska Kurdistan. Livets små ögonblick är underbara!

Återuppbyggnad - Fyra bilder på samma plats

Utanför kontoret finns, eller rättare fanns en öde tomt. Den användes för parkering. Sedan kom där ett antal män som grävde och grävde och grävde. För hand. I flera dagar. Sedan kom det lass med grus. Därefter en grävmaskin. Nu ser man huset vara på gång. En vanligt syn här. fyra bilder tagna mot samma plats men motivet ändras. En sorts illustration vad som försigår här dagligen. Kanske blir det anledning att återkomma och visa flera bilder på samma plats.

Pirater - gamla och nya

Irakiska Kurdistan; (bilden är inte från Irak) inte kan det väl finnas några pirater där inte? Tjaaa, man kan aldrig vara helt säker. Noaks ark lär ha börjat sin seglats någonstans här i närheten. Undrar om han blev utsatt för några sjörövare under sin färd. I så fall, vilka djurarter gick vi miste om då? 

Nej, gårdagens åskväder var ingen syndaflod inte. Möjligen dränkte den tillfälligt några andra pirater. Nätpiraterna. När strömmen gick så kunde dom kanske inte surfa vidare dit dom var på väg. 

Pirate Bay är det enda av svenska nyheter som når så här långt och till mina öron och ögon på lokala media. Det är bra gjort. Hoppas Sverige blir känt som Piraternas hemland. Nätpriaternas alltså. Det finns en möjlighet att fokus på vad som händer ute på internet-havet och i dess dunkla undervattensdjup kan komma upp på politiska agendan då. Och även det som händer högt upp i luften. I satelliterna. Vem bestämmer vem som får del av alla bitar, nollor och ettor som vi skickar ut i luften? Och vem bestämmer vem som får del av allt som vi skickar via fiberkabeln? 

Nästa fråga, vilken väg tar vår information härifrån Irakiska Kurdistan och upp till Svea Rike? Vems ögon passerar det? Inte kan jag väl tro att det bara är FRA inte! Och detta jag skriver nu, vem passerar det? Och var lagras det? Så att du som läset det, kan plocka upp och läsa det när du har lust. Nog är väl alla dessa frågor politiska och värda att begrundas och fundera över? Och för politiker att agera på. Lycka till PP. Jag är stolt över ert tilltag och att ni är svenskar i världen. Irak och Kurdistan behöver er insats i den förändring som behövs i det politiska klimatet både i Sverige och globalt.

Irakiske Tor var i farten idag

Mulet var det. Lite hängigt kändes det. En kopp kaffe behövde man. Lite melon också. Jag behöver piggas upp. Då small det till första gången. Åska! Det förklarar saken. Ett par smällar till. Har upplevt betydligt häftigare åskväder här än det blev av det här. Tre regndroppar på rutan och kraftiga vindbyar. Ut o plåta lilla nya söta trädet i vår lilla söta trädgård. Allt var över på kanske en halvtimma.

Ett inlägg i klimatdebatten, renare luft

Här finns egentligen samma teknik som nästan överallt i världen. Ibland har vi i väst en föreställning om att den inte finns tillgänglig på lite mindre gynnade platser på jorden. Det gör den oftast. Eftersom vi är så beroende av den. För att kommunicera och transportera. Det är förmodligen lättare att få sånt att funka än en massa andra saker som behövs i ett samhälle, antingen det är under uppbyggnad eller full i funktion. 

Här i Irak då. Bilar finns i massor. Fast vägar och skyltning och det där med att följa trafikregler inte alltid fungerar som man tänkt sig. Bränsle till bilarna finns - såklart! Man åker ju omkring ovanpå de där stora oljereserverna, en "jättetank" liksom....Sedan måste det regleras så att man får pumpa upp råoljan, vem som ska ha inkomsten och vem som ska få rätten att köpa den. Samma gäller det med naturgas. Det är krångligt. Mycket krångligare än att leta rätt på den och få upp den och bygga raffinaderi så den blir användbar. Läste igår att en massa naturgas går till spillo, den bränns upp till ingen nytta! I Kirkuk ett par timmars resväg härifrån. Är inte detta katastrof mitt i all klimatdebatt så säj? Det går väl an om en och annan tycker det är häftigt att dra omkring med en bensinslukande kärra för fartens tjusning liksom, må vara lyxigt och få förunnat, många tycker det är onödigt. Men det måsta vara ännu mera onödigt att elda upp naturgaser kring Kirkuk så här års till ingen nytta alls. Varmt, hett är det ju ändå. Och inte finns det väl nån som tycker just det är särskilt kul med ytterligare en brasa än den vanliga heta solen? Inte tycker växtligheten det. Den torkar ihop nu. Och inte tycker djur och människor det heller. Nej vet hut, nog tusan måste vi försöka ändra på de här skevheterna! Det handlar om struktur och organisation och ordning och reda i det civila samhället. Men då måste ondskan och hatet som vi människsor släpar omkring på mildras eller fås att anta andra fomer. Man kan väl hugga sten istället kanske om man blir arg. Då skulle den luft vi alla delar och är beroende av bli renare på flera sätt.

Kvällspromenad

Den 9 juni. Det blev en kvällspromenad. Det är inte lika varmt just nu. Det är jätteskönt. Man kan vistas ute i behaglig kväll. Gick på promenad. Bäst att passa på medan vädret är så här skönt. Ainkawa är en stadsdel som egentligen ligger utanför Erbils runda pannkaka. Som en rektangulär macka bredvid tallriken med pannkakan på. Jag ville se hur det ser ut nu. Det var några månader sedan jag tog just den svängen. Det har blivit färre luckor mellan, husen. Öde tomter som bebyggts. Tycker det verkar mindre skräpigt också men det kan var inbillning. Tittade ut över de vidsträkta fälten ut från staden mot bergen vid horisonten. Liten känsla av att jag drömmer. Det brukar komma precis så när jag blickar mot bergen från det platta Erbil. Jodå, lite nya byggen på gång där också. Inte villor utan andra större byggnader. Lager kanske? Det är intressant att göra sådana här små utflykter här. Det händer så mycket. Den ena gången är inte den andra lik. 

Vände in mot stadsdelen igen. Kvinnorna sitter utanför porten och småpratar i det behagliga vädret. Männen bildar klungor, står eller går omkring. Barnen leker på gatan, trehjuling, bollar. En och annan bil. Ett och annat par som promenerar också. Hon och Han tillsammans. Klockan är bortåt sju och det mörknar så smått. Det ligger någon fridfullt i luften denna sköna kväll.

Globaliserad juice

Goiaba och med tillsats av soja verkar det som. Tror att det är ungefär samma som Guava-juice och det är min definitiva favorit. Läser på förpackningen vad detta kan vara för något. Det finns ingen text på krumelurspråket. Inget som kunde liknas vid arabiska eller persiska eller kurdiska. Inte heller ryska alfabetet på innehållsförteckningen. Men visst känner jag igen språken. Portugisiska. Just det! kommer ju från Brasilien. Tyska. Importerat till Tyskland. Inget konstigt med det. Barsilien har rätt mycket samarbete med Tyskland. Men det märlkga är att den hamnat här. I min hand. God juice i alla fall. Tror att den är nyttig oavsett var i globaliseringen man än befinner sig.

Traktorn

Den här traktorn har tidigare stått parkerad i närheten av där jag bor. Ofta är den ute på uppdrag. Tunga knöliga lass att dra omkring på. Byggmaterial och diverse skräp. Alltså jag tror att det är skräp. Det ser ut så i mina ögen. Men det stämmer inte alltid med andras verklighet. Ofta får den också dra omkring på ett lass män i olika åldrar, flera kring förarsätet och några på lasset. Det är långt i från den enda traktorn. Den är snarare en ganska typisk traktor här. Italienska ofta. Och från Anno da zumal, förr i tiden. Man har före de senaste krigen handlat mycket med Italien. Varför just Italien vet jag inte. Det tydligaste kvarvarande tecknet som jag ser är sådana här traktorer. Ingen störtbåge, det infördes i Sverige när jag var barn. Senare har det blivit både väl inklädd hytt, AC radio och CD-spelare och en hel instrumentpanel för hydraulik, lyft, styrning av kraftuttag (det som snurrar i bak på maskinerna som kopplas efter) och alla möjliga sorters instrument för att kontrollera maskineriet bakom och framför traktorn. GPS förståss. På den här traktorn finns inte ett spår av såna saker. Just det här exemplaret är för övrigt i ganska gott skick. Det finns de som till och med saknar motorhuv. Motorn bar alltså, bullrigt och osar och ryker gör det. Egentligen är det helt otroligt skickligt att man kan hålla igång de gamla traktorerna. Att de fortfarande används i arbete för att streta och dra allt möjligt med. 

Varför de finns inne i storstaden kan jag också räkna ut. Det pågår mycket byggnadsarbete och man röjer upp på allt möjligt. Detta arbete utförs till alldeles för stor del med mankraft. Inte maskiner så som det borde vara. Dels behövs förståss sysselsättning och dels kan större delen av arbetskraften säkert inte hantera komplicerade maskiner. Och så har man såklart inte råd att skaffa alla dom där dyra fina maskinerna man skulle behöva till sin återuppbyggnad. 

Men det här är bara den ena av två anledningar. Normalt skulle en sådan här traktor vara sysselsatt i jordbruket. Det beror inte på att man i jordbruket där den här säkerligen kommer ifrån, har ersatt den med nya fina traktorer. Nej, det odlas inte så mycket som det borde. Inte så mycket som det har gjort heller. Det finns massor av fin jord. Enorma slätter just utanför Erbil. Men jorden ligger förhållandevis oanvänd. Det är rent slöseri med en god återanvändningsbar naturresurs. Istället befinner sig traktorn i staden för att hjälpa till med att bygga gator och hus. Och så importeras den odlade maten från andra änder. Mest grannländerna. Och jorden ligger till stor del oanvänd. Vad göra?

Var är vattnet?

Vägskyltar ska ju vara tydliga, eller hur? Det här är min egen lilla favorit! Visserligen åker man ju inte i en öken, bara att det är torrt och varmt. I bergen där serpentinvägarna löper, "Hamilton Road" är det f.ö. byggd på 1920-talet av en engelsman.  Men titta noga - vad visar bilden egentligen? Är vi på väg över kajkanten ner i vattnet? Kan inte med min vilda fantasi upptäcka något vatten som skulle kunna vara farligt för bilfärden. Hur jag än anstränger mej. Och den här skylten står på många, många ställen i kurvorna nedför bergssidan.

Nog är det väl lite lustigt att återanvända redan färdigtillverkade skyltar så här? Men billigt och enkelt. Varför göra det mer komplicerat än så?

Taxi

Så här se en taxi ut i Irakiska Kurdistan. Alla fyra skärmarna är orange. Vit för övrigt. Lätt som en plätt att urskilja och få tag på när man behöver.

Nästa generations vapen

Nästa generations vapen. Ja så lyder rubriken i en tidningsartikel. Det är skolavslutningsdags här likaväl som i Sverige. Mycket reportage från aktiviteter med barn, utflykter och ceremonier. Detta ger åtminstone mej en bild av att utbildning är viktigt. Och nästa generation också. "Gårdagens outbildade föräldrar skickar nu sina unga till college för studier i juridik, medicin, ingenjörskonst" står det i artikeln. Det är en som en epedemi - alla pluggar allt möjligt. Efter jobbet. Sommarkurser. Många läser engelska utöver allt det andra. Vad fint det skulle vara om Svenska universitet och utbildningsinstitutioner skulle vilja dra sitt strå till stacken och erbjuda program för utbytesstudenter med Irakiska Kurdistan. Det är utbildning som är nästan generations vapen här i Kurdistan. 

Byta dåraktighet mot delaktighet

Citat ur gårdagens DN om Obamas tal till muslimska världen:

"...den enda verkliga applådåskan kom när Obama lovade dra tillbaka alla amerikanska militärstyrkor från landet 2012.......". Jag kunde inte utläsa ur artikeln om det verkligen var Irak som avsågs, skickade därför en fråga till journalisten Per Jonsson på DN och fick svar:

"Irak förståss, framgick inte det? ....."

Det är bara SÅÅÅÅÅÅ självklart.  Att man avser Irak i sådana sammanhang alltså. Så då är det väl bäst att även jag visar en bild på de här grabbarna. Tre ståtliga och stolta unga amerikanska män. Jag ser faktiskt ingen av dem särskilt ofta, inte ens varje vecka. Bara lite då och då. Men så är det kanske en viss skillnad på Kurdistan och andra delar av landet. Jag vet faktiskt inte eftersom jag inte varit någon annanstans. Ännu. Däremot hoppas jag att dessa unga män är klädda på ett annat sätt och har en annan uppgift i Irak år 2012. OM de är kvar. Om inte så hoppas jag andra kommit i deras ställe. Och att DN fortsätter spegla förändringen till det bättre inne i Irak. Det har DN gjort tidigare, jag har en sparad artikel om nyårsfirandet från året innan jag kom hit. Många artiklar i DN av vad som händer nu när man äntligen vridit på kranarna, att oljeinkomsterna används till annat än att säkerställa säkerhet med militära medel. Att man får mer egen makt att förändra. Tillväxt. Att vi andra nationer lägger armen om axlarna på Irak och säjer : "Kom nu Irak så ska vi leka och ha kul" tillsammans. Klart du också får vara med! Att vi inte bara pratar och håller tal, håller oss undan. Vi måste hjälpas åt att se till att det händer också. Det finns fantastiska möjligheter, låt oss hjälpas åt med det. Här i Irak. Att byta från dåraktighet till delaktighet.

Melon och ost till presidentens tal

"Salam alai-kum" (frid vare med eder), så sa han visst. Världens mäktigaste man idag. Presidenten. Och en del annat när han höll tal i Egypten. Det fanns de som väntade med spänning på vad som skulle säjas bland mina jobbarkompisar idag. Det är ju rätt viktigt här vilka budskap som kan tänkas komma från ockupationsmakten. Den här gången var ju dessutom budskapet riktat till denna del av världen. Klart man blir nyfiken då. Men vardagslivet flyter ju på som vanligt trots allt. Och talet ser man på TVn till dagens middag. Det duger bra med bitar av vattenmelon och en bit god ost en varm dag som denna. Fred, frid och frihet är väl vad vi alla vill ha. Frihet som nation är något som det ockuperade Irak har att se fram emot.

Dagens bild är från denna del av världen, togs i tisdags i Bechal.

Rena affärer i MENA ska det vara.

Ett nytt möte. Helt oplanerat. Och inte hade man rätt klädsel förståss...får gå ändå. Det var min kollegas kommentar. Ja, jag hade i alla fall inte jeanskjol, det hade hon. Och riktigt rosa top. Men jag hade sandaler som målade tånaglar sticker fram ur. Hm. Affäremöte, fint besök. Nåja herrarna var också lätt klädda med hänsyn till vädret. Tre herrar från Egypten. Intresserade av affärer. Vi var sex och man blev väl inkallad mycket för att visa att vi är mer än fåmansfirma. Lite kvinnligt sällskap skadade ju inte heller. Utbyte av artighetsfraser och tankar om hur affärer skulle kunna gå till. Och man lär sig varenda gång en massa som man inte hade en aning om. Eller anat och behöver få bekräftat. Kontorsråttan satt tyst och insöp allt det nya.

När detta var avklarat kom den fram. Den jättelika cigarren. Är här rökfritt på kontoret måntro? Jag blev så himla full i skratt...Det går naturligtvis inte att neka en person som trots att börsvärdet på hans företag sjunkit med 2/3 och ändå räknas flera "biljon dollars" noterat på börsen nånstans här i MENA. Klart att just han får röka. Klart att man vill göra affärer med en sån! Eller? Dessförinnan hade det faktiskt klargjorts från båda håll att det handlar om att göra rena affärer, inte smutsiga. INget som behöver döljas med rökridåer. Då kan lilla jag förnöjt fortstätta mitt städjobb resten av dagen och fundera vidare över vad som egentligen sades.

Dagens bild är den fina trädgården där jag bor. Där är det rent och fint och städat. Inget ogräs. Nästan. Det doftar så gott om blommorna men det kan man inte lägga ut på bloggen :-)

Nu har man vridit på kranarna!

Stora nyheten här är starten för export av olja från Irakiska Kurdistan. Det är en mycket stor händelse. Igår dominerades nyhetssändning och hela TV-utbudet av ceremonier med invigningstal, dans- och musikföreställning, filmvisning och historik. Ett historiskt ögonblick alltså. Man har fått vänta länge på det här. Och mycket pengar har investerats, en stor ansträngning helt enkelt. Både rent praktiskt med att bygga och borra och pumpa upp det svarta guldet. Och att transportera det via rörledning till Turkiet. Och att politiskt komma överens om fördelningen av inkomsten. Det sista har hindrat stort på sistone. 

Såsom snacket går nu i västvärlden kan man ju ifrågasätta om detta verkligen ska behövas, klimatfrågan. Men faktum kvarstår. Att Irak är den tredje största reserven av olja. Att Kurdistan i alla tider fram tills precis just nu helt nekats inkomst av denna naturresurs. Medan andra grannar som bekant samtidigt skaffat sig enorma förmögenheter. Det förefaller mej svårt att neka Kurdistan att utnyttja åtminstone en del av sin naturresurs nu. Ett företag från vårt västra grannland är för övrigt en av exploatörerna, det norska DNO, som nu levererar. En av de två pionjärerna. Nu har man alltså vridit på kranarna för export av olja första gången här i Kurdistan.

Skördetid

Utflykt idag österut upp i Kurdiska bergen. Ljuvligt skönt. Varmt även där men en helt annan luft. Det är i de här bergen befolkningen i hela Irak gärna tillbringar sin ledighet. Speciellt på våren och sommaren. Det har man gjort i alla tider. Jag var nyfiken på hur det är med skörden. Det ser bra ut. Fälten har gulnat av mogen säd, till och med blivit lite matt, grå. Då är det moget. Dessutom fanns en artikel i tidningen (Kurdish Globe) att skörden i år förväntas bli bättre än förra året. Mycket bättre för det har kommit mycket mer regn. Man behöver här inte riskera väta och slagregn som i Sverige under skördeperioden och kan såklart därför vänta till säden är ordentligt torr och falltalet det rätta. Inga skördetröskor i arbete ännu även om man skördat några mindre fält redan. Det mestar står oslaget ännu. Men varför brådska när många månader av soligt torrt väder återstår är att vänta? 

Tar den lilla röda idag

Se här vad som stod parkerat på trottoaren på väg hem från jobbet. Vilken form, vilka linjer! En riktig glidare för kvällens hjulpromenad. Tänk att ta på sig denna bilklädsel och smyga runt och spana in spanarna som säkerligen spanar på den. Det får förbli en dröm. Den duger inte för famlijeliv, inte för shopping och inte för bergsklättring på ofärdiga vägar heller. Jag tar kort på den lilla röda helt enkelt.

Bilkompisar?

Vita bilar är det. Nya,  bränsleslukande. Men någon gång kan man se något som inte är så. Lilla bubblan är så fräsch så, nylackad? Skulle inte tro att den överlevt 30 års bråk och ofred och alla sandstormar utan god omvårdnad och skydd. KNappast improteras, i varje fall inte utan speciellt tillstånd eftersom man inte får införa bilar äldre än 2004 års modell. Och kompisar är de ju de här två. Ute på vägarna alltså.