Spärrad väg, genväg eller omväg

Visst kan man gå varsomhelst. Här är lugnt överallt. Men ganska ofta är vägen spärrad. Så här. Då får man gå runt och det kan bli en avsevärd omväg det. Eller genväg är senväg.

Till kyrkan i advent

En kyrka i Ankawa. Gudstjänster på söndag även om lediga dagen för de flesta är fredag. Man kan ta lite ledigt på söndagen ifall man vill gå i kyrkan på första advent.

Världens sämsta arbetsgivare

Det lär vara svenskar det! Personlig uppassning i andra länder. Vi vill ju vara vänner med personalen. Det går inte. Det funkar inte. Kulturkrock. En del av min vistelse i Irak har jag haft det. Maten kom och ställde sig på bordet framför mej. Visst var det bekvämt. Lyxigt? Kanske. Men det passar inte mej. Jag fick inte välja maträtt. HAN bestämde Den andre som var husets herre. Jag fick för all del helt bestämma tidpunkt när jag ville äta och jag behövde ju inte äta upp allt. Det kunde jag inte. Alltid var det för mycket. Vissa dagar blev det ingen mat. Personalen (han) ringde, en faster kanske hade dött ena gången. Då går det före att åka till den famlijen och sörja. En annan gång var fruns mamma sjuk. Familjen hade alltid företräde. Ibland fanns inget att äta och jag hade ingenting att göra egen mat av, ibland kunde jag tassa ner till personalens lilla skyffe och ta mat på egen hand. Man kunde aldrig vara helt säker. Av någon anledning så hände dessa icke-mat-tillfällen enbart när husets herre inte fanns på plats. Då gick HAN före liksom.

Men frukost på bestämd tid. Serverad. Underbart. Det passar mej. Jag som är så morgontrött. Frukost ska vara precis samma från dag till dag. Jag fick faktiskt en egen önskan uppfylld när jag bett om det. Alla dagar därefter. Ett glas juice extra. Tänk om frukost alltid kunde trollas fram på det viset.

För denna service fick jag betala i efterskott. En tredjedel av totalen skulle jag betala i slutet av varje månad. Mat för fyra personer. Visste aldrig hur mycket det kunde bli. Bestämde ju inte vilken mat som skulle hamna på bordet och kunde inte heller vara helt säker på att det blev någon mat. Nej, det fick bli slut på det där. Sådan service passar inte mej. Fick offra den fantastiska frukosten i det beslutet.

laga mat i mikro

Gör precis likadant som hemma. Bara det att korven är gjord på kyckling.

För en som inte har matlagning som hobby är detta OK men det hindrar inta matätande kan vara en hobby för det.

Avsked kan se olika ut

Jag kan välja flyget, snabbt och bekvämt. Åka hem.

Ett annat sätt är att vandra över bergen. Mödosamt och osäkert. Kanske på väg bort, inte hem.

Mogna apelsiner

i Nu är rätta tiden för apelsiner och andra citrusfrukter. Finns i nästan alla trädgårdar, på alla villatomter. I min barndom kom apelsinerna till Sverige lagom till jul. Det är helt enkelt för att de mognar nu. Det är deras säsong.

På vägen till jobbet

Jag går till jobbet varje dag. Huset, målat i orange rakt fram är målet. Där finns kontoret. Eftersom det är ont om kontorsbyggnader hyser många företag in sig i familjehus. Villor. Behöver man större utrymme hyr man en villa till. Och sedan ytterligare en. Vi har fyra stycken att rotera mellan just nu. Det är inte inte speciellt praktiskt men det duger bra som en temporär lösning. I väntan på nya fina och ändamålsenliga kontorslokaler.

Antenner

Tänk, utan antenn skulle jag inte kunna få ut det jag skriver nu på internet. Den lilla fyrkantiga på taket på mitt hus är bara första steget. I andra ändan finns en mast med flera antenner på. Och så håller det på. Samma sak om jag lyfter mobiltelefonen och ringer någon eller SMSar. Samma sak överallt. Antennerna på taken, tallrikarna, därifrån kommer alla kanalerna op TV. Inget av allt detta har funnits särskilt länge. Och snabbt har vi vant oss och tar et fören självklarhet. Nå, en del kanske tror att det enbart tillhör ett väl fungerande samhälle som Sverige. Så är det nu inte. Om man vänder på det då. För att få ett väl fingerande samhälle räcker det alltså inte med antenner. Det behövs andra sorters antenner som lyssnar på andra sorters signaler. Det behövs riktiga livs levade mäniskor. Som lyssnar och som talar. Som ser och noterar och som åtgärdar saker. Hela tiden behövs detta. Man kan visserligen få mycket kunskap och information på avstånd, via internet, via TV, via telefon, via böcker och filmer.

Ljud, bild, rörelse i bild och ord får vi men inte lukter, kombination av olika lukter samtidigt, inte heller smak. Och inte uppleverlsen av Nu:et - kombinationen av den egna känslan. Så det hjälps inte. Att vara på plats och nära ger mer. Speciellt om man försöker ha alla sina egna sinnen öppna som om de vore antenner.

Holländska blommor

Superfräscht! Doftar härligt. Diskussion om doften var äkta eller ej, samma med färgerna. Svarta tulpaner kom på tal. Holländska blommor men köpta i Erbil. Vi har dom väl i Sverige också va?

Sugen på färska dadlar?

Härodlat är alltid bäst. Just nu och under några veckor är det säsong för färska dadlar. Alltså inte torkade som man kan köpa i Sverige. lagom till jul Det blir så mycket mera smak med färskt och odlat här. Dadlarna är ofta dammiga redan där de växer och köper man dem färska måste därför tvättas ordentligt. Därför ligger de på hushållspapper som suger. Purfärska. Smaskens helt enkelt.

IKEA Food påsen

Marabou + Leksands knäcke i påsen. Mums.Med det kom från Tyskland, en tysk bekant. Hallå! IKEA behöver finnas här. NU! Möbler och inredning mitt i värsta byggboomen.

Utan vaccin

Har frågat hur det står till med vaccin för H1N1 här i Irak. Ingen vet riktigt. Det är information på TV och lite varstans om hur man kan skydda sig och andra mot smitta. Affischen på bilden har åkt upp lite varstans på jobbet under min försorg faktiskt. Men något vaccin har ingen sett till. Inte för någon. Då behöver man heller inte prioritera vem som ska få, inte skrämma slag på vissa om det skulle vara farligt att vaccinera sig, eller stå i kö för att få det. Inget av detta. Annorlunda här alltså. Om det kommer något vaccin hit? Det vet vi inte. Den som (över)lever får se :-)

Shanidar Konstgalleri

Ett konstgalleri mitt i Shanidarparken. Det är gratis. Bara att kliva in. Bara att andas in. Både musiken och bilderna, konstverken, skulpturerna. Jag tar inte kort därinne. Den som vill se och beröras ska själv gå dit. Musiken är vacker, lågmäld, kände igen då så väl ledmotivet i filmen "Love Story", tänk vad länge sedan! 60- eller -70 tal, minns inte exakt. Bilder och skulpturer berättar nutidshistoria från Kurdistan. Hästar, människor, hus, miljöer, landskapet med bergen och byarna som klättrar, vattnet. Känslouttryck och synintryck. Det mesta är andlöst vackert men en del bilduttryck visar också andra sidor av historien, för mej omöjliga att beskriva. De behöver ses. Ibland i vardagen ser man dem i ögonen när människor med ord berättar en del av sin historia. Anställningsintervju eller småprat och umgänge. Det går inte spårlöst förbi. Det fastnar.

Lekparken

En sko i rännstenen

Hur har den hamnat där? Den kan åkt av när man skulle in i bilen, det mest troliga. Var är foten den var avsedd för? Var är sko-maken måntro? Kanske en sovande liten människa som just då inte kände att skon åkte av.

De små fötterna har säkert andra skor, det är bara några meter till en alldeles ny skoaffär om det skulle behövas nya.

Inte bara en personlig framgång

Hon har fått beskedet. Lön för all mödan. Det strålar om henne. Vid årskiftet kommer hon att få sin utnämning. Till domare. Kvinnlig domare i Irakiska Kurdistan. Hon berättar att de var två kvinnliga kandidater av 52 som gick upp på prov. Muntligt prov. Bara en enda fråga. Man fick alltså ett enda rättsfall att redogöra för. Muntligt och omgående. Inom vilken lagområde kunde man inte veta innan. Flera månaders hårda studier och en enda fråga avgör om man ska klara det eller ej. Inte så konstigt om det strålar omkring en då man klarat det. När ens önskan och dröm nu går i uppfyllelse. En personlig framgång förståss. Men ännu mer en framgång för landet, ett land som varit laglöst men är på god väg ta sig ur det. Att få en ung, kvinnlig domare till sig för flera decenier framåt. Lycka till, båda två!

Shanidar Park i fredags 13 november

Händers och fötters verksamhet

Vad gör vi med våra händer? Allt möjligt. Här är en sysselsättning. Pärla för pärla kan man vandra med händerna. På samma sätt som att en tanke följs av nästa tanke. Eller när man skriver, bokstav för bokstav, ord för ord, mening för mening. Eller när man stickar, maska följer på maska. Eller fötterna som när man går. Steg följer efter steg. I en oändlig upprepning som emellanåt stannar av och sedan ta vid igen. Verkar vara något som hör mänksligheten till.

Tjuvläsa eller tjuvlyssna?

Läser två böcker med totalt olika innehåll. ”The Shadow Factory” James Bamford med undetexten ”The Ultra-Secret NSA from 9/11 to Eavesdropping on America” och Jan Hjärpes ”Tusen och en natt & den elfte september”. Vem är det som tjyvlyssnar på mitt hjärtas röst? Är det en allmäktig gud som Allah eller är det NSA? Eller både och? Eller ingen alls? För en svensk är svaret enkelt. Det är FRA såklart.

En liten sötnos gör entré på kontret

Denna lilla människa dök plötsligt upp på kontoret. Och nog fick hon uppmärksamhet alltid. Hon hade vaknat redan klockan sex imorse och visste att hon skulle få vara med på pappas jobb idag. Det var något alldeles speciellt viktigt det. Och pratat om det hade hon gjort hela morgonen. Men väl på plats här hade hon fullständig tunghäfta. Inte ett ljud kom ur den lilla söta munnen. Att försöka tilltala henne med något annat än kurdiska var ju inte att tänka på. Det var uppenbart alldeles tillräckligt att uppleva saken med uppspärrade ögon och öron.

En "tant" sprang iväg och köpte choklapudding och festis. Den lilla munnen öppnade sig när dessa läckerheter serverades. Xoshbi, Basha. Men något talat ljud kom inte ut. Inte ett enda ord. Såklart har jag tagit närbild när hon var vänd mot mej men det lägger jag inte ut på internet till allmän beskådan. Så det så.

Direktimporterad schweizisk choklad

Lite choklad - mums en vanlig vardag bland kontorsråttorna. Direktimport "premium swiss chocolates" som besökare hade med sig igår.

Sorgeceremoni, andrum och farväl i gemenskap

Fick möjligheten att delta i hur man ta farväl av någon man känner. På muslimskt vis och på det sätt kvinnor gör. I tre dagar pågår det. Igår gick det inte att planera in men med en dags varsel kunde vi. fyra kvinnor göra det. Två muslimer och två kristna åkte hem till vår gemensamma arbetskollega vars mor avlidit. Via köket passerar vi in i gästrummet där andra kvinnor finns. Alla sitter runt väggarna, en del i soffor och på stolar men de flesta på golvet. Man får ju plats många fler på det viset. Alla klädda i svart eller nästa svart, några med vita vackra slöjor - alla äldre kvinnor. Det är verkligen vackert, ser rent ut. Rena samveten tänker jag. Vitt symboliserar renhet. Svart är svart och mera vardagsnära. Ibland kommer det någon sorts bön ur en högtalare någonstans. Vet inte om det finns en officiant (mulla eller vad det kan heta) som läser någon slags bön, ramsa någonstans i ett annat rum. Högt och genomträngande. Många av kvinnorna mumlar tyst sina egna böner, ramsor då. Handrörelser men inte knäppta händer vilket jag får för mej - naturligt för mej. Dessemellan är det inte helt tyst men mycket dämpat, lite småprat, någon som kommer, någon som lämnar rummet. Någon som närmar sig någon annan för att meddela något. Man nickar lite till varandra. Allvarliga eftertänksamma miner. Någon enstaka tår syns. Den avlidna kvinnan var gammal och det är en naturlig sak att få lämna jordelivet tänker jag.

Andrum, tid för eftertanke även för mej. Att fundera över hennes liv, hennes söners, döttrars, sonhustrurs och barnbarns liv. Några av dem känner jag, några finns i Sverige av dem.

Ett stillsamt värdigt och vackert sätt att säja farväl och reflektera i grupp. Gör man sorjearbetet och farvälet på det här sättet, gemensamt, blir behovet av kristeam och andra moderna företeelser mindre. Tro och tradition har sina klara fördelar.

Landskapsgränser

Det finns naturliga och onaturliga gränser. En bäck är en naturlig gräns. Eller en å, en flod, en älv. Vattendraget börjar där vattnet kommer. Varför inte upp i bergen. Men även bergen är en gräns.

Vatten som gräns och berg som gräns. Landskapet Erbil i Irakiska Kurdistan avgränsas av två floder en i norr Great Zab och en i söder Small Zab. I öster finns bergen mot Iran. I de bergen där båda floderna Zab föds som bäck. Men i väster då? Där kommer nästa flod, den stora mäktiga Tigris och tar hand om det goda vattnet från de två andra floderna. En naturlig inramning av detta landskap. Hur många svenska landskap har vi med samma fina inramning? De små bäckarna som börjar någonstans längs gränsen till Norge och sedan blir de stora floderna som den mäktiga Östersjön i sin tur tar hand om.

Går som tåget men inte på räls

FF betyder Färska Fikon numera

"Hej!

Såg att du var kvar på jobbet; Så här sent!"

"Här. Lite färsk frukt. Fick det från min mammas trädgård idag".

Stort vackert leende levereras av munnen samtidigt som mina händer tar emot frukten. En stor klase vindruvor och fikon inlindade ett jättelikt fikonlöv. Fikonen är lite kladdiga så det var bra med naturligt förpackningsmaterial.

Åhhhh tack säjer man, ändra från Zawita? "Ja, brorsan hade vägarna förbi".

Och jag som fullkomligt älskar frukt, står allra högst på min lista över favoritmaträtter.

FF får hädanefter byta betydelse från föräldrafritt till Färska Fikon. Vem vill vara föräldrafri om man har en mamma med sånt i sin trädgård i november månad? Inte jag och det duger så bra så med andras föräldrar också.

Matad via mobiltelefon

På nätet kan man läsa Computer Swedens veckobrev. Det händer att jag gör det. I veckans upplaga stod att irakiska flyktingar i Syrien får sin matranson via mobiltelefon. Alltså ett SMS med en kod så att man kan gå och handla mat hos lokala handlare. Det är FN som ordnat det så fiffigt! I stort sett alla flyktingar har mobiltelefon säjs det. Jaha, det har man. Men alltså inte mat för dagen. Visst har världen förändrats. Men vart tog medmänskligheten vägen? Och den tröst och det mänskliga som dessa männisor säkert behöver i sin tillvaro. Den står tydligen in organet FN för. Inte i det här fallet i alla fall. Man lyser med sin frånvaro och handlar tekniklösningar för de pengarna som blir över. Är det acceptabelt för oss andra medmänniskor, att de som bestämmer gör så?

Nötter

Nötter, nötter, nötter. Hur många olika sorters nötter och fröer det finns vet jag inte men många är det. Och det bjuder man på i alla möjliga situationer. Fick för mej att ha det på mitt kontor. Upptäckte att det finns magnet i dom. Vissa dras till dom. Går bra prata med nötter imunnen. Får mycket flera och besök och trevliga samtal på det här viset. En full skål räcker inte ens en hel dag. Men det vet inte mina kollegor om. De ser inte när och hur ofta jag fyller på....nötter...

Mothers Choice

Hur mycket "Mothers Choice" är det här egentligen? Hur många mödrar förstår texten, jaja det finns kanske översatt också. Det finns många fler män som pratar engelska än kvinnor. Åtminstone bland de kvinnor som är hemmafruar. Har de valt den rollen måntro?

Men hur många förstår innebörden av texten då? Hur många mödrar är det som själva handlar? Ofta skickas fäder och söner ut för att skaffa med det som för stunden behövs medan kvinnorna (mor, döttrar, mor- och farmödrar ägnar sig åt kökarbetet därhemma). Så vem vänder sig texten egentligen till. Vem är det egentligen som väljer?

Hälsa på en gammal vän!

Hej igen Mastura! Du har synts på bloggen tidigare om jag minns rätt. Trevligt att se dej igen. Sätter mej här hos dej en stund. Har tänkt jag skulle läsa på mera om dej. Det har inte blivit av än. Du vet, världen snurrar så fort. Man hinner inte alltid riktigt med i svängarna. Vilket vackert halsband du har! Och din huvudbonad beundrar jag också. Jag färglägger båda i min fantasi. Du tittar ner på de vackra blommor i olka färger man planterat hos dej. Du var alldeles säkert en fantastisk kvinna när du levde. Du är min förebild, vet du det? Hoppas flera andra också har dej som förebild. Så bra att du finns i parken här i Erbil förresten. Så att vi alla kan gå och hälsa på dej ibland när vi får lust. Så tryggt det känns att ha dej här. Hejdå, vi ses säkert igen! Det är som att hälsa på en vän.

Bildekor

Snyggt jobbat! Inte så praktiskt i längden och kanske inte helt trafiksäkert i alla lägen. Men för en gångs skull. Undrar om hela bilen är en bröllopspresent måntro. Låt oss hoppas det!

Rotlös och ständigt uppkopplad - javisst, varför inte!

Rotlös och ständigt uppkopplad, sådan är den moderne svensken. Men är det jag det? Tänkte jag när jag hörde Johannes Ekman kåsera via podradion idag. Jaa, varför inte. Men kanske inte på det sätt han beskriver det.

Fast rotad i min svenska uppväxt, en riktig lantis. Har efter modigt övervägande dragit upp mina rötter ur den svenska kalla gråsvarta rätt så lösa myllan. Och stoppat ner dem i den brunare, lite hårdare och när de regnar kletigare myllan, här i Irakiska Kurdistan. Många tusentals irakier har gjort den omvända resan. De hade förståss inte möjlighet att överväga saken utifrån samma grunder som en privilegierad svenne kan göra.

Det är inte så svårt nu längre att plantera om sig. Byta jordmån lite då och då. Ny näring. Att kunna växa med andra förutsättningar. Att bli gödslad med annan gödsel. I civilisationens vagga. Men man måste se till att få med sig rötterna och sedan se till att gräva ner dom i den nya myllan. Annars kan man inte dra nytta av den nya gödseln, den nya näringen. Känns inte ett dugg traditionslöst. Snarare tvärtom.

Att kunna vara städigt uppkopplad är en helt fantastisk tillgång såsom varande planterad en bit bort. Man kan hålla kontakten. Det kunde inte utvandrarna göra på Wilhelm Mobergs tid. De bara försvann. Från Sverige. Det gick lång tid mellan breven. Om det skickades några. Hur var det med skrivkunnigheten måntro? Tangentbordet är instruktivt och snabbt jämför med pappret pennan och bläckhornet. “Kladdar” man så finns det en bakåt-pil-tangent bara.

Med uppkopplingen kan man ju behålla de gamla traditionerna. Som att lyssna på programmet Sommar i P1. Nedladdat. När man vill. När solen och värmen och regnet därute nu i oktober-november mera börjar likna svensk sommar.

Man kan samtidigt fnissa åt isbrytande kommentarer på Facebook, grannen hemma som fick skrapa rutan imorse. Mejla kompisen om senaste idén om en gammal handarbetshobby. Inte kan jag sluta sticka&virka, det som följt med släktleden så långt tillbaka jag vet, bara för att jag inte sitter på en pinnsoffa hemma i ett 50-talskök i Sverige. Det går precis lika bra att göra det sittande direkt på en vacker orientalisk matta, med en rejäl kudde bakom ryggen och en hel skock storögda ungar runt omkring. Vari skulle traditionslösheten bestå?

Och trådlösheten då? Med internet upp i satelliten, den är förståss rotlös. Liksom det lilla SMS-ets väg hem till kärestan eller pratet som ringlar iväg genom luften från mobilens lur.

Så ja visst, rotlös och ständigt uppkopplad, sådan vill jag vara och är därmed en helt vanlig svenne som jag förstår det.