En liten funderare på vad som ändrat sig på ett år. När det gäller säkerheten. Security. Mitt första minne var att de frös. nollgradigt, blåsigt och blött. De bodde i begangnade tält (UNHCR). Mitt ute på slätten och det blåste rejält. Första besöket hos dem. Säkerhetsvakterna. Ett senare besök då det blivit varmare, Nya uniformer, fint väder. Första gången de fick nya egna uniformer. Att prova ut i sin egen storlek. Och kängor. Vi hade bråttom men naturligtvis måste vi stanna och prata och beundra dem och dricka en kopp te. De uniformerna de fick förre året påminner om ockupationsmaktens egna trupper här. Spräckliga som fågelägg. Sandfärgade kängor. För all del. De är prydliga. Och nog ser man att det är vakter på riktigt nu. Ett år senare. Tälten har ersatts med en egen permanent förläggning för vaktstyrkan. Inte den standard vi är vana vid men vatten och toa och nog står barackerna emot hård vind bra mycket bättre än utslitna kvarlämnade tält. Och uniformerna. Nya i år igen. Den här gången mörka byxor, svarta skor, ljusare skjorta och ändamålsenlig väst. lite olika beroende på beväpning eller inte.
Och visst ser man att de är vakter. Men det är inte militär längre. Associationen till ockupationsmakten är borta. Dessutom hejar de glatt. De är tränade hur de ska uppträda för att vi vanliga ska känna oss trygga och säkra. De känner mej i och för sig nu, har sett mej förrut. Tänk er, alla ni som tror här är farligt. När man vet att det finns hundratals unga, stolta, duktiga, pålitliga män som håller ögonen öppna (skiftschemat de jobbar efter är gjort så att ingen står för länge, trött). De kommer från Pesh Merga, Kurdistans egen styrka för frigörelse. De ger mej en alldeles speciell känsla av trygghet som jag inte upplever någon annanstans. De vet varför de behövs, de är stolta för sitt arbete, sin kunskap, sin sammanhållning, sitt ledarskap och sitt land. Pesh Merga andan.
