Fint skrivet om samexistens i Irak.

Se här. Visst vore det fint om vi kunde fokusera mera på samexistens överallt. Och samlevnad. Att älska sitt eget hemland och hela mänskligheten samtidigt.

Tuff tjej!

Valet att åka till valet i Irak. Här rapporterar min vän Delvin om sitt arbete och väntande i Amman för att komma in i andra delar av Irak. Radioprogram från Sveriges radio P4 Sörmland. Hon är en tuff tjej hon!

Kontakten med makten VISA(r) sig

Om tillstånd om igen. Ett visum är också en sorts licens, ett tillstånd. Kan vara antingen utresevisum eller inresevisum. Som Irakier i Irak krävs på något sätt både och om man vill resa ut i världen. Det behöver inte vi svenskar, varken för att för att få resa till Irak eller till massor av andra platser i världen. Vi har större frihet. Den friheten måste ges även till irakier. Vem kan (och vill) förändra detta måntro?

kontakten med makten - smörjolja

Det är viktigt hur man fattar beslut om naturresurser. Olja ses i Irak som en naturresurs. För att få utvinna naturresurser krävs tillstånd. Tillstånd i många olika led. Men det räcker inte alltid med en licens att utvinna oljan. Eller gasen med för den delen. Det krävs exportlicens om man vill sälja och därmed exportera till andra länder. Då måsta man veta vem som har rätten att utfärda en sådan licens och sedan uppfylla de kriteries som utfärdaren och utföraren har att rätta sig efter. Har man ingen exportlicens för olja från Irakiska Kurdistan så kan man således enbart sälja produkten inne i Kurdistan. Eller kanske snarare i Irak. Landet kan då förbruka sin egen olja för olika ändamål, bränsle eller som råvara i sin industri. Man kan alltså inte använda sin olja som bytesmedel/smörjolja i internationell handel för att byta till andra varor man behöver. Kurdistan behöver varor från andra länder och behöver därför kunna exportera sin egen olja. Företagen behöver kontakten med makten för att kunna få en exportlicens.

Kontakten med makten

Att vilja förändra något, hur gör man då? Man kan inte alltid bara vänta på att det ska ske av sig självt. Eller att någon annan ska göra något.

Första steget till förändring måste vara att se vad som kan och behöver ändras. Att se sig omkring.

Nästa steg kan vara att påtala det för någon. Kanske föreslå en lösning. En idé.

Man kan förståss ge medel, pengar till andra som kan göra förändringen.

Men det krävs alltid någon som gör det. Som ger maten till den hungrige, Som bygger huset åt den som inget har. Som anställer den arbetslöse osv. Den som bestämmer att göra det är den som har makten.

Oftast krävs mer än individuella insatser. Ofta krävs något annat än enbart pengar och någon med vilja och kunskap. Någon med ännu mera makt. Kanske en myndighet eller institution eller organisation eller i bästa fall vald demokratisk församling. Ett parlament eller ministerie eller så.

Då behöver man kontakten med makten. Vägen dit och kontakten med makten är olika i olika länder, i olika samhällen, nationer.

På banken - eller inte - hur fungerar det då?

Möte på banken. Man går dit och lämnar en låneansökan. Man kan lita på att där finns pengar. De pengar man satt in där finns kvar och man kan använda dem när man behöver dem. Sätta in och ta ut. Däremellan använder man ett plastkort. Enkelt helt enkelt. Så fungerar det inte i Irak av idag. Där använder man kontanter. US-dollar (USD) eller irakiska dinarer (IQD). Ingen vanlig människa har sina pengar på banken. Möjligen en del företag och personer med makt, position eller extra väl bemedlade. Inte vanligt folk. SKa man låna så går man i första hand till sin släkt och vänner. Til dem som bestämmer i den gruppen. I en stankultur. Känns inte som man är speciellt fri. Föreställer mej att beslut om vem som kan låna och använda pengar riskeras påverkas av vad de som har makten i släkten eller kretsen där man lever bestämmer. Fasta regelverk som våra banker har finns inte. Finns inte alls. Hur ändrar man på det här måntro?

Nytt jobb, nya förhoppningar

Början på något nytt. Imorgon måndag. Ett nytt uppdrag för Iraks räkning. Även den här gången med början i, just det, Sverige. Precis som starten 22 september 2007. Det började med att en inbjudan från Irak damp ner i min e-post. Det glömmer man inte. Den här gången kom inbjudan från Sverige och med inriktning på Irakiska Kurdistan och kanske, förhoppningsvis vidare i Irak och MENA (Middle East and North Africa). Förresten så är NA redan med. Efterhand som det hela utvecklar sig kanske det kommer en och annan kommentar med anstrykning till mina tankar kring nya jobbet och nyttan för företag, organisationer och människorna i Irakiska Kurdistan. Jag har vänner och kamrater där att samarbeta med. Allt detta nya gläder mej mycket just nu. Nytt jobb och nya förhoppningar.

En riktig gentleman

Finns det sådana nuförtiden? Var finns de? Jag har upptänkt att de finns. De finns i Irak, i Kurdistan. Det kan alldeles säkert vara svårt upptäcka dem i männens värld där. Man upptäcker det hemma. Eftersom männen till stor sköter och handskas med allt utanför hemmets lugna vrå så finns det riktigt många uppgifter för dem som skulle kunna stå på listan över vad en gentleman gör. Ta hem det hemmet behöver. Och det rör sig inte enbart om hans egna behov utan även allt möjligt annat för familjen och för sina kvinnor, fru(ar), döttrar, mor osv. Denna service är långt ifrån lika självklar i Sverige. Speciellt inte i en stor familj med flera generationer i samma hus samtidigt. Då drar man sig gärna ur alltihopa för sin egen bekvämlighets skull. Individualister som vi blivit. I Kurdistan kan man inte göra det. Finns inte på kartan. Finns inte utrymmer för det. Men jag harfaktiskt hittat en gentleman i Sverige också! Han upplät sitt utrymme i vintersportstugan till just mej. Sitt rum, sin egen säng till och med. Åtta nätter i följd. Utan prut. Utan att ens tänka på det själv. Att han faktiskt gjorde mej en värdefull tjänst på det sättet. Med åtta personer i en stuga med sju bäddar blir en utan egen plats och får sova på golvet eller i soffan eller ihop med någon annan. En sådan man är värd att bli kallad en riktig gentleman. Tack Ymer 6 år.

Ett syskon

Nu har det kommit ett syskon, en ny blogg parallellt med denna. Den skrivs på engelska. Namnet på den är Iraq-Lena. Måhända blir innehållet likartat, åtminstone då och då. Exakt hur det bli med den saken står ännu skrivet i stjärnorna.

Nya tag - ny inriktning

Nytänk kan vara på sin plats vid nytt år. En ny inriktning på inläggen. Förra året skrevs alla inlägg från insidan av Irak och på plats där. Nu blir det mer från insidan av andra halvan av Irak-Lena, från insidan av Lena kan man säja. Mera inriktning på funderingar och undringar i vardagen oavsett vart i världen man sig vänder. Men med bibehållet fokus på Irak. Välkommen att följa med på en inre resa!

Alternativt Gott Nytt År - Utan raketer

Tänker på detta med att skjuta raketer. Ljudet avd dem. Boom, boom. Högt ljud som inte går att stänga ute. Tänk om man har erfarenheter av raketer och bombning av annat slag. Skräckfyllda upplevelser. Tänk om de sitter kvar år efter år. Tänk att det finns människor som upplevt detta i Irak och som nu firar nyår i Sverige. Dags för nya traditioner kanske. Tänk om vi kunde ha ett nyårsfirande med lite lugnare, rofyllda inslag som ett alternativ för dem som behöver.