Detta värmde mer än solen idag

Här kommer ett citat från dagens mailskörd. Mohammed som skrev det är egentligen från Bagdad. Han är inte kurd. Han bor i Erbil därför att han kan verka härifrån just nu. Jag hade nöjet att få del av hans kunskap förra våren och lärde en hel del om synen på hur mycket en irakiers liv är värt jämfört med till exempel en amerikans liv. Rent ekonomiskt alltså. Jag har stor respekt för hans kunskap och insikter. Här är hans reaktion på min svenskskrivna blogg, den du just nu läser. Jag citerar hans mail.

"Dear Lena,

It is good to hear from you.

I was really and especially pleased with your blog project which we in Iraq Insurance Market have a blog of our own maybe for the same reason of yours to reflect on matters and issues from the way we see it away from media exaggerations and spices.

We are at the doors of spring. You will see Kurds families going out in groups to enjoy the comforts Mother Nature provides. I´m sure your pictures will document the life loving, peaceful and generous nature of Iraqis in KRG, when any one sees them out side Iraq will definitely see things as they really are on the ground.

Allow me to shake on your hands for your kind efforts and care for my people. Your blog has been added to my favorites.

Best of luck.

Mohammed "

En liten Rebecka

Bara namnet! samma som mitt eget barnbarn. Hon är kanske 6 månader. Alltid glad. Vem som än håller henne och alla sorters vyschande uppskattar hon. Hon är totalt oemotståndlig. Idag var hon och jag i samma kyrka, en kvällsgudstjänst och installation av en ny pastor. Rebeckas pappa. Efteråt var det dans, mera dans, lite frukt och godis. Middagen serverades efter att jag åkt hem och efter te'et. Ja man kan tycka det är bakvänt. Men fest var det. Rebecka dansade, hennes pappa nya pastorn dansade och jag dansade också. Kurdisk dans förståss. Men Rebecka är iranier från början. Och kristen. Och kurd. Och bosatt i Erbil i Irak. Det finns stora spänningar mellan iranier och irakier eller egentligen är det kanske mera politiskt. Jag förstår nog inte riktigt. Pratar man med de vuxna om det här med motsättningarna och kanske diskriminering, till exempel rätten till arbete här, så är det bekymmersamt. Naturligtvis vill man inte ha några motsättningar alls. Men det går inte att komma ifrån. Inte än. Man gör så gott man kan att överbrygga. Kanske tar det en generation till. Lilla Rebecka skrattar och ler i vilken famn som helst. Än så länge. Jag hoppas hon får fortsätta med det ett helt långt liv. Här där hon hör hemma i sitt eget land, Kurdistan.