Ibland blir det lite missförstånd även när man pratar engelska. Uttalet blir ju inte alltid helt perfekt och med mobiltelefon och lite buller ännu lite mer störning. "Who are you" eller "How are you" ingen avgörande skillnad. "Någon" ringde mej igår och ville träffa mej idag. Lite spännande att se "who" vem. Inte visste jag heller varför och vad vi skulle prata om.
Ett välkänt ansikte dök upp Vi har träffats tidigare, i maj. Nu hade han sonen och sin bror med sig. Yesider är en minoritet här i Irak. En mycket gammal religion. Man har rest från sin hemstad Sinjar. Där det är mycket farligt. Att resa till Erbil är alltså en stor risk. Jag kan inte åka och hälsa på dem. Farligt. Men sonen då. 7 år bara. Varför tar man honom med på resan? Jo resan görs helt för hans skull. Han har en mycket besvärlig muskelsjukdom. Den kommer att förvärras den kryper nerifrån och upp genom kroppen. Ducchenne Muscular Dystrphy. Han kommer inte att kunna gå som vuxen men nu klänger han omkring som barn brukar göra. De har varit på läkarbesök. Ingen hjälp kan fås i Irak, ingen medicin. Hans far är sjuksköterska och ger honom massage med olivolja hämtadi templet i Lalesh. Det var i Lalesh vi träffades första gången.
De tre, två vuxna och den lille pojken satt där nu i soffan på mitt kontor med tre ärenden till mej.
Det första var om jag kan undersöka om det finns någon möjlighet att få hjälp för pojken utomlands. I Europa.
Det andra var att lämna sin CV och ansökan om arbete här i det säkra Kurdistan.
Det tredje var att ge mej bilder från Sinjar eftersom jag ju inte ska åka dit. Inte ännu.
Det saknas inte alls hopp om framtiden, de skämtar och många skratt utväxlas. Men det är klart att otåligheten lyser igen. De uttrycker sin helhjärtade beundran för den hjälp vi utlänningar bidrar med. Vi som kommit hit frivilligt . Deras egen situation är ju inte precis frivillig. De säjer att man som Irakier är beroende av omvärlden för att kunna leva. Men just i Sinjar finns inte så mycket hjälp att får. Eftersom det är så farligt.
Och de vill visa mej just deras stad, hur vacker den är. Eller skulle kunna vara - kunna bli! Ena bilden är stadens centrum och dess minaret mitt i. Den andra är omgivningen till staden.
Ett oväntat besök på kontoret och ett oväntat besök i en stad man inte kan åka till via blider på en liten minnepinne.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar