Besöket i Barzan

Hej och välkomna hit! Jag är Mulla Mustafa Barzani och är kurdernas landsfader. Det är många som besöker min by Barzan just i mars. Ja, mitt namn Barzani är förståss lånat från den by där jag är född. Just den 5 mars är nationaldag i Kurdistan. Mars är också vårmånad och vi kurder älskar att ge oss ut på picninc just då. Vi tar med oss hela köket ut i naturen och umgås hela dagarna ute i gröngräset. Just i dag var det ett sällskap på 16 bilar och upp emot hundra personer i en grupp som kom till min by och såg min grav och ett vackert tal hölls. Sedan hade man picnic på en plats vid floden Rezan som just nu på våren forsar fram i en strid ström. Den leder så småningom ner från bergen ut på slättlandet och flyter ut i Tigris och genom tvåflodslandet Mesopotamien. Hela talet man höll om mej och kurdernas historia och framtiden, kommer att publiceras på den här bloggen förhoppningsvis imorgon. 

Pånyttfödelse i civilisationens vagga

Kan inte låta bli att här också skriva om språk efter att ha kommenterat en annan blogg. Apropå att kliva in i en ny värld och vara där.  Man måste inte dö först eller ens dö på plats här i Irak. Ett fascinerande land. Många tänker sig på liv och död. Det är ett som är säkert. Eller osäkert eller tvärsäkert. På sevsnka kan man vara tvärsäker. Men inte här. På vilket språk som talas. Kurdiska är ett. Eller flera? eller olika dialekter? Och dessa blandas när man talar. Assyriska, farsi och arabsika.  Att skriva är svårt. Det var ju tidigare förbjudet att inneha bok eller annat skrivet på flera olika språk här. Kurdiska är inte nära släkt med arabiska utan snarare med västerländska språk har det sagts mej av de som vet bättre. Engelska? Alltså uttrycker man sig muntligt, blandar gärna när det behövs, att skriva är instinktivt farligt. Återvändare tar med sig sina nya spårk hem hit. Det blir mångfald i civilisationens språkvagga till vardags när en ny sorts vardag nu här blir till.