Xappa kom svansande, dansande in på mitt rum. Han hade ett kort, ett inbjudnigskort till mej. Första märkligheten är bilden på kortet. Mecka, det ser man ju. Och Kaba. Öppnade inbjudan, det enda som går att läsa är siffrorna 2005/5/29. Imorgon alltså. och (5). Klockan 5 alltså. Resten är krumelurer. Det är inte märkligt, jag har vant mej vid att inte alltid kunna läsa det jag får. Ber om hjälp förståss. Alla andra på kontoret har fått likadant kort.
Men andra märkligheten är framförhållningen. Nog brukar bröllop och sådana bestyr vara planerade långt, långt i förväg. Inte imorgon redan?
Tredje märkligheten då; Jag får flera olika bud vad inbjudan egentligen avser, beroende på vem jag frågar. Är det en fest? Eller är det bara en vigsel? eller vad? Istället för fest ska det vara läsning i Koranen var ett svar. Det kan möjligen förklara bilden. Men det är mat i alla fall. Xappa dansade ju för att visa att det är partaj på gång eller? Någon säjer att det kanske bara är för män. Men varför får då jag inbjudan? Vad förväntar man sig av mej?
Tredje märkligheten; Någon säjer att de ska ge pengar i present men inte gå dit eftersom det är en annan stam och man vet inte hur det går till i den stammen. Jag ringer en som hör till samma stam och frågar. Han ger mej svaret att jag kan gå om jag vill. Men ingen mer information.
Fjärde märkligheten: Varför bjuder man främlingar som jag utan att anstränga sig att ge ett vettigt svar? Lite uppretad blir jag, det måsta jag erkänna. Känns som att bli bjuden med armbågen (vad kan nu det heta på kurdiska - om det uttrycket finns).
Nå - efter några timmar ringer en annan god vän tillbaka och hon kan minsann förklara. Hon har fattat varför jag inte kan fatta. Så skönt! Det är en religiös ceremoni (vigsel?). Troligen separerar man män och kvinnor. Jag blir då ihopbakad med kvinnorna då alltså. Enbart kvinnor. Och det är brudgummen jag känner. Jag kanske inte ens får se honom alls. Och bruden har jag aldrg träffat. Troligen ingen av de andra kvinnorna där. Och det är inte säkert jag kan förstå någon enda av dem. Ingen av dem jag känner tänker gå, varken man eller kvinna. Dessutom hittar jag inte dit på egen hand även om jag mycket väl hittar till den orten, Massif Salahaddin på egen hand med bilen. Moskéer finns det nog mer än en där och kanske kvinnorna samlas någon annanstans?
Och någon gräns för hur mycket främling man vill vara finns det även hos mej. Trots min nyfikenhet. Nej den här inbjudan antar jag inte. Inte på de här villkoren. Men en intressant kulturkrock och märkligt är det, skulle inte vilja vara utan sådana här situationer. Livet leker, det är ju bröllop. Men hur i hela fridens namn ska brud och brudgum kunna träffas? Sker det först i sängkammaren måntro? hur går det till? hur mycket kläder behåller dom på? Nejnej nu måsta jag sluta fundera över alla dessa märkligheter!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar