Telefonen ringde, en glad röst i andra ändan. Han presenterar sig. Han som tolkade på engelska när vi var i Lalesh templet i början av maj. Han fick ju mitt visitkort när jag tänker närmare efter. Nu var han på snabbvisit i Erbil och blev ännu gladare när jag bjöd honom att hälsa på, på kontoret. En kort pratstund blev det. Sonen med muskelsjukdom hade fått avslag på behandling utomlands. Ett annat ärende, en släktning som också behövde medicin. Själv är han utbildad sjuksköterska. Men utan jobb. Man kan inte få ett jobb som går att försörja famlijen på i staden där han bor, Sinjâr. Den ligger en bit västerut från Mosul. Dit ska man inte åka, det var vi överens om. Inte säkert. Familjen låter honom inte arbeta nu längre efter att hans kompis och far blivit dödade när de arbetade för "american forces". Själv sa upp sig efter den händelsen. Bättre vara utan försörjning. Han har en fin fru och tre barn, yngsta sonen med muskelsjukdomen och dotterns namn Rozin - ordet för sol på kurdiska. Han var så nyfiken på vad jag jobbar med och varför just här. Han har bara varit i Erbil en gång tidigare i sitt liv. Jag känner alltså till denna stad mycket bättre än han gör!
Han hoppas på att få jobb som tolk, gärna som turistguide däruppe i närheten av Duhok. Hans bror är byggnadsingenjör och har skickat sin CV också till mej. En annan bror är stor och kraftig, bra jobbare, han vill också ha jobb här i säkra delen av Kurdistan.
Tänk om man bara kunde hitta ett sätt att ge de här tre bröderna jobb. Det finns oändligt mycket att göra här i Kurdistan. Men hur ska det gå till? Återstår att fundera på.
Fantastiskt att denne unge man, född 1980 ändå är så levnadsglad och positiv. Gott hopp för framtiden. Bifogar ytterligare en bild från Lalesh. Hans fötter är bland de andra barfota. Gröna klänningen sitter på den lilla solen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar