Fick möjligheten att delta i hur man ta farväl av någon man känner. På muslimskt vis och på det sätt kvinnor gör. I tre dagar pågår det. Igår gick det inte att planera in men med en dags varsel kunde vi. fyra kvinnor göra det. Två muslimer och två kristna åkte hem till vår gemensamma arbetskollega vars mor avlidit. Via köket passerar vi in i gästrummet där andra kvinnor finns. Alla sitter runt väggarna, en del i soffor och på stolar men de flesta på golvet. Man får ju plats många fler på det viset. Alla klädda i svart eller nästa svart, några med vita vackra slöjor - alla äldre kvinnor. Det är verkligen vackert, ser rent ut. Rena samveten tänker jag. Vitt symboliserar renhet. Svart är svart och mera vardagsnära. Ibland kommer det någon sorts bön ur en högtalare någonstans. Vet inte om det finns en officiant (mulla eller vad det kan heta) som läser någon slags bön, ramsa någonstans i ett annat rum. Högt och genomträngande. Många av kvinnorna mumlar tyst sina egna böner, ramsor då. Handrörelser men inte knäppta händer vilket jag får för mej - naturligt för mej. Dessemellan är det inte helt tyst men mycket dämpat, lite småprat, någon som kommer, någon som lämnar rummet. Någon som närmar sig någon annan för att meddela något. Man nickar lite till varandra. Allvarliga eftertänksamma miner. Någon enstaka tår syns. Den avlidna kvinnan var gammal och det är en naturlig sak att få lämna jordelivet tänker jag.
Andrum, tid för eftertanke även för mej. Att fundera över hennes liv, hennes söners, döttrars, sonhustrurs och barnbarns liv. Några av dem känner jag, några finns i Sverige av dem.
Ett stillsamt värdigt och vackert sätt att säja farväl och reflektera i grupp. Gör man sorjearbetet och farvälet på det här sättet, gemensamt, blir behovet av kristeam och andra moderna företeelser mindre. Tro och tradition har sina klara fördelar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar