Det lär vara svenskar det! Personlig uppassning i andra länder. Vi vill ju vara vänner med personalen. Det går inte. Det funkar inte. Kulturkrock. En del av min vistelse i Irak har jag haft det. Maten kom och ställde sig på bordet framför mej. Visst var det bekvämt. Lyxigt? Kanske. Men det passar inte mej. Jag fick inte välja maträtt. HAN bestämde Den andre som var husets herre. Jag fick för all del helt bestämma tidpunkt när jag ville äta och jag behövde ju inte äta upp allt. Det kunde jag inte. Alltid var det för mycket. Vissa dagar blev det ingen mat. Personalen (han) ringde, en faster kanske hade dött ena gången. Då går det före att åka till den famlijen och sörja. En annan gång var fruns mamma sjuk. Familjen hade alltid företräde. Ibland fanns inget att äta och jag hade ingenting att göra egen mat av, ibland kunde jag tassa ner till personalens lilla skyffe och ta mat på egen hand. Man kunde aldrig vara helt säker. Av någon anledning så hände dessa icke-mat-tillfällen enbart när husets herre inte fanns på plats. Då gick HAN före liksom.
Men frukost på bestämd tid. Serverad. Underbart. Det passar mej. Jag som är så morgontrött. Frukost ska vara precis samma från dag till dag. Jag fick faktiskt en egen önskan uppfylld när jag bett om det. Alla dagar därefter. Ett glas juice extra. Tänk om frukost alltid kunde trollas fram på det viset.
För denna service fick jag betala i efterskott. En tredjedel av totalen skulle jag betala i slutet av varje månad. Mat för fyra personer. Visste aldrig hur mycket det kunde bli. Bestämde ju inte vilken mat som skulle hamna på bordet och kunde inte heller vara helt säker på att det blev någon mat. Nej, det fick bli slut på det där. Sådan service passar inte mej. Fick offra den fantastiska frukosten i det beslutet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar