Det stoff som vi haft i luften flera gånger nu och flera dagar i sträck ställer till problem. Man får minsann uppleva hur det är att vara rökare, alla och ofrivilligt. Sjukhusens statistik talar tydligt språk. Både med smoggen och den rökning människor själva ägnar sig åt, är mycket vanligare här än på många andra håll. Var mans egendom att få röka varsom helts och när helst det behagar, en allmän uppfattning.
Nej, de kurdiska bergen österut hägrar. Kurorter och livsutrymme för de som inte tål smogg och inte vill bli inrökta. Allergiker, barn och gamla går först. Den där byn där man egentligen hör hemma. Där livet var gott förr. Dit man också längtar och ofta pratar om i drömmande ordalag. Skolorna har ledigt nu så många av barnen är i byn, i bergen istället. Vilken lycka då när vädret är som det är. Men den lilla kontorsråttan får vackert stanna i storstadens smogg. Avgaser, rökning och så denna smogg som läggs ovanpå.
Orsaken till denna smogg är inte bara en. Den har funnits tidigare men i mindre omfattning. En orsak är blåsten i sig. Förståss. Uppenbart. Vindar från syd och väst innebär att det damm som finns i öknen och torrare trakter far upp i luften. Men det finns nya orsaker, det damm som åstadkommits av all bombning i delar av landet får fart upp i luften på samma sätt med hjälp av vinden. Det är sådant maktapparater kan åstadkomma. Det som tidigare var en stenig och någorlunda kompakt öken är nu virvlande sand till alltför stor del. Maktapparaten dessförinnan har förberett denna förödelse genom att skövla vegetationen som höll styr på dammet. Bränner man ner skogen och den växtlighet den skuggar under sig, finns ingenstans där dammet kan ta fäste och stanna när det väl fått lyftkraft av vinden. Dalgångarna längs floderna hade en sådan växtlighet men där kunde ju folk gömma sig, ta skydd. Den togs bort, mejades med marken. Så fungerar folkmord men sorts vapen. Man flydde upp i bergen då också. Precis som nu. Invant. välbekant. Tryggt. Att vara vän med bergen.
Skövling av detta slag ägnade man sig åt även i Skottland. Detta för att producera får, ull och kött till det rika väst. Skottarna själva strök med eller fick ge sig av. Den enes bröd den andres död. Och nu är Skottland berömt för sin sköna utsikt. Tacka sjutton för det efter tidigare generationers skövling och stordrift i kommersialismens syfte.
En varsam bondes hand gör inte så. Inte någonstans på jorden. Den handen är mer långsiktig. Nästa generation ska också ha sin brödföda, det färska härodlade brödet. Och vattnet.
Jordbrukaren använder sin resurser på ett hållbart sätt. Han tar själv sitt ansvar. Han förbrukar inte mer än vad han behöver för sin överlevnad. Han vet var gränsen går. Även om det kanske är inte ligger i det fina skrivna ordet utan i en tyst kunskap. I samförstånd direkt med moder jord.
Ovanpå detta bidrar förståss grannländernas användning av vattnet från Tigris och Eufrat som gjort att det blivit torrare på andra håll. Den frågan kan inte lösas lokalt eller regionalt i Kurdistan.
Men Kurdistan har sitt eget vatten i sina egna berg och återväxten efter den lokala skövlingen kan gå rimligt fort. Och man kan hjälpa den på traven kanske. Ett eget krestlopp som förmår bära sin egen befolkning och mer därtill med en varsam hand som styr. Egen livsmedelsförsörjning på nära håll är att föredra framför stordriften, rovdriften. Alltid och överallt. Jordägandet och vem som ska förvalta denna naturtillgång och bruka jorden rätt är en viktigt fråga. Rätten till land.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar