En kärlekshistoria

De möttes första gången i tvättstugan. I huset där de båda bor. Han förstod inte hur man får igång tvättmaskinen. Hon visade honom. Ja, hon visade honom. De talar inte samma spårk. Han kom från ett annat land. Kanske hade han lärt sig tillräckligt mycket svenska för att kunna fråga. Jag vet inte så noga. Hon visste mycket väl hur tvättmaskinen fungerar och hur man gör när man tvättar. Hon är sjuttiofem år på ett ungefär. Jag vet inte så noga som sagt. Hon har tvättat mycket i sitt liv i alla fall. Om man är sjutiofem år och svensk kvinna så har man det helt enkelt. Speciellt om man bor i samma hyreshus som en invandrare gör. Så tror jag i alla fall. 

Han hade kommit från Irak till Sverige. Ensam ung man. Måste finna sig i ett liv någonstans. Alla män i Irak har varit i krig. Alla. Varenda en. På ett eller annat sätt. Ganska självklart.  Jag har fått höra att i Irak behandlades man som en hund tidigare. Inte som en människa.

Hon och han sågs flera gånger sedan. De blev vänner. Grannar i samma hus. En kopp kaffe ihop då och då, vad vet jag? Kanske hade ingen av dem så många andra bekanta, varken hon eller han.

Han var ung och tog sig så småningom en hustru. Med sin tradition och i sin egen kultur. Men vänskapen med hon i tvättstugan bestod. Hon blev familjens vän också. I sverige. I vilken medelstor svensk stad har mindre betydelse.

Familjen fick ett barn. Och barnet fick en svensk farmor. Hon i tvättstugan. När föräldrarna arbetar har denna lilla svenska flicka en alldeles egen svensk äldre människa att vara tillsammans med. Kanske hjälper hon henne. Vem hjälper vem egentligen? Vilken hon hjälper vilken henne? Ja, det vet jag faktiskt inte. Den man som berättade detta för mej här i Irak sa inte det. Jag kom inte heller på att fråga. Just så här vill i alla fall jag att världen och mänskligheten ska fungera.