Tittar på BBC WorldNews nu igen. Året var 1972. Då genomfördes den senaste av människor befolkade flygningen till månen. Apollo 17. Vilket land som genomförde den bedriften, det vet vi. Alla dess rymdfärder bidrog med fascination och fantasi under min ungdom. Samma år 1972 förstatligades oljeindustrin i Irak, ni kan säker gissa av vem. Man kan reflektera över vad dessa två stater satsat helt obegripliga summor pengar på under detta årtionde och de år som sedan skulle följa. Om det var rätt eller fel av den ena eller andra överlåter jag åt andra att debattera. Baathister gjorde två försök att röja Barzani ur vägen, att döda denne folkets ledare. Det sista försöket gjordes 1972. Sedan rådde fullt krig i Kurdistan. Jag själv avslutade mina studier och blev småbarnsmor under denna tid. I lugn och ro i Sverige. Vilken lycka och framtidsdrömmar. Mina vänner i Kurdistan har en helt annan historia att berätta om det årtiondet. Flykt undan förföljelser och grymheter av alla slag, nedbrända hem och byar, barn föddes i grottor medan fadern höll vakt utanför natten igenom, släktingar - ofta fäder - som inte finns längre. Eller bröder som togs till militärtjänst. Och om sammanhållningen som folk. Blickar vi mot samma himlen och månen så tänker de "Safe Heaven" som räddade dem men först tre årtionden senare. Mina små barn hann bli vuxna. I lugna trygga Sverige.
Kurdistans folk behöver hjälp med återhämtning och att få vila ögonen på sitt vackra land och lära sig drömma. Drömma om en ny framtid. Det andra landets folk behöver också se vår jord och förstå vad begränsad förbrukning av resurser innebär i praktiken. I varje fall en del av dem.
"Our stories are singular but our destiny is shared" säjer Obama.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar